..Dök plötsligt upp i mitt huvud.

 Jag har alltid varit ganska blyg och osäker av mig. Därför kom jag och
tänka på en gång när jag gick i "tvåan" tror jag. Vi gjorde någon slags
lek på en av våra lektioner, som gick ut på att man skulle gå fram till
en kille, sätta sig i hans knä och säga "Älskling, älskling, älskar du mig
så måste du le." Utan att börja skratta skulle man ska svara "Ja, visst
älskar jag dig men jag kan inte le".

Självklart började jag skratta och fick därför gå fram till en kille och
säga dom där orden. Men jag vågade inte. Jag ville bara därifrån och
slippa stå där mitt i ringen, medans alla tittade på mig. Jag kände mig
så utvald och om jag inte var med i lekens regler skulle jag känna mig
misslyckad. Ja, så hemskt kändes det.

Tillslut gjorde jag det jag skulle, men det kändes verkligen hemskt.
Men ni vet. Man tar mod till sig, gör det. Bara för att göra det liksom. Och
visst kändes det skönt efteråt, men samtidigt hade jag ett obehag i kroppen.
Att jag hade den känslan, medans nästan alla andra klasskompisar skämtade
bort det hela, det kunde jag inte förstå.

Efter den lektionen bad läraren att jag skulle stanna kvar. Hon förklarade
att hon verkligen såg på mig hur hemskt jag tyckte det där var. Och plötsligt
sa hon några ord, som just nu hela tiden ekar i mitt huvud.

"Att var rädd och blyg behöver inte betyda att man är feg. Egentligen
är det tvärtom. Att man verkligen vågar vara sig själv, och DET är
modigt."

Jag minns hur jag tänkte då. "Va? Vara sig själv? Vad har det med saken att göra?"

En lång tid tänkte jag på vad hon hade sagt, men förstod verkligen inte.
Men en dag när jag var i samma situation igen, slog det mig. Det var MIG
som JAG var rädd att göra bort. Jag hade aldrig spelat någon annan.
Som försökte visa för andra att jag kunde och klarade av saker.
Hon hade alltså menat, att dom jag trodde var dom modigaste
människorna, inte var så säkra med sig själv. Dom visste inte vem dom
var eller hur dom skulle bete sig, därför spelade dom duktiga, modiga och orädda.

Kort sagt. Man ska inte jämnföra sig med andra. Alla är olika, och modiga på
olika sätt. Att vara modig innebär så mycket. Inte bara att man vågar synas
och göra sig hörd, utan att man verkligen gör saker som känns bra för en själv
och sedan bevisar att man klarar mer än vad man tror! Det är att vara modig.

Och för er som undrar. Så slutade historian lyckligt. Jag tog åt mig av vad min
lärare hade sagt, accepterade hur jag var och visade att jag klarade mer än
vad jag trodde! :)