Den här känslan känns konstigt. Helt obeskrivkigt jättekonstig.

När jag kom hem från skolan började min hjärna direkt gräva
bland saker jag borde göra, det som inte hörde till det vanliga
var att jag inte kunde hitta en enda sak som var ogjordmarkerad.
Och då menar jag såklart när det gäller skolan. Här hemma har
jag en rad olika saker jag borde ta tag i. Men ordet borde och
ordet måste har inte riktigt samma innerbörd, därför tänker jag
ta tag i det när jag känner för det.

Men somsagt, när det gäller skolan så är jag fri. Fri från en
massa måsten. Fri från lärare som påminner en om vad man
ogjort. Alla ogjorda arbeten är förstrykta med en röd, tjock
penna, som med andra ord menar att jag aldrig mer behöver
tänka på den uppgiften. Att den raderats från mitt näthinna
och aldrig mer kommer tillbaka.

Nu väntar mig bara en tretimmars körskortskurs! Känns måttligt
kul att sitta och lyssna om sånt. Och att min pappa följer med
mig gör ju saken såååå mycket bättre.

Dom som känner min pappa skulle förstå. Han är som.. en ras försig.
Svår att uppfostra och dressera. Och när han väl lärt sig sitta eller
spela död, glömmer han bort det lika fort. Också får man börja om
på ruta ett. Förstår ni vad jag menar? Men min pappa är bäst ändå,
trots allt. :)