Fast inte riktigt. När familjen är borta, dansar katten på bordet.

Möttes av en alltid lika glad och kramgo Zigge när jag kom hem.
Gav han lite mat, tog mig en macka och satte mig framför tven
för att se gårdagens program av halv åtta hos mig.

Men när jag sitter där, hör jag en knakande ljud. Jag tittar mig
omkring, men fattar verkligen inte var ljudet kommer ifrån. Tills
jag inser att Zigge har hittat på nå rackartyg. Och så sant, efter
lite letande och lyssnade, hittar jag honom i en kartong. Just den
kartongen där vi har vårat underbart goda, dyrbara tunnbröd.
Ett sånt bröd man knappt kan ta i, utan det går sönder. DET brödet
hade han nöjd lagt sig på.

Jag lyfter ut katten från kartongen, muttrar för mig själv och återgår
till tven. Jag hinner inte sitta mer än två minuter, innan jag hör en
hög smäll från köket. Jag springer dit och ser till min fasa, att Zigge
vält ner förpackningen med köttfärs, plus den stora glasskålen som
jag hade ställt ovanpå, eftersom jag visste att han skulle vara där
och försöka få tag i köttet. Jag känner hur jag blir mer och mer irriterad,
men behåller ändå lugnet, bara för att han såg så söt ut när jag kom
inspringande som en galning. BARA därför.

Åter igen, så lägger jag mig framför tven och gör ett nytt försök
att se programet. Det går 10 minuter, 15 minuter och till och med
20 minuter, och jag hinner vid många tillfällen tänka tanken "nu har
han gett sig." Men, som brevet på posten, så hör jag hur nånting
faller på övervåningen, hur nånting flyttas och rullar omkring.

När jag kommer upp till mitt rum, ser jag det jag en vill se. Att
katt(jäveln) har vält omkull min soptunna. Exakt en sån soptunna
full med saker man inte vill röra. Äppelskrutt, bananskal, papper,
låg utspritt över golvet. Och på andra sidan rummet, sitter en nöjd
katt och knager på en bit med torkat renkött. Tänk att en sån
omänsklig varelse, att utstråla så mycket "Haha, ägd!". Och ja, denna
gång kom den rasande haggan ut ur mig. Jag lyfter upp katten, och
förklarar irriterat att han är en jävligt dum katt och att jag är less
på han rackartyg. Att han ska gå och lägga sig nånstanns och inte komma
fram föränn jag är glad igen.

När det har gått lite mer än en halvtimme. Och jag inte sett till honom,
känner jag hur skuldkänslorna kryper sig fram. Så, jag börjar leta, samtidigt
som jag ropar "Zigge, vars är du? Jag är glad nu!". Och tillslut, hittar jag honom.

Då hade katten noga bestämt sig för att jag skulle minsann få sakna honom,
och att inte skulle komma fram till mig, att jag skulle få leta desperat efter
honom. Det roliga var, att han trodde att han inte syntes på sitt gömställe..


Kattjäkul.