Har vid ett flertal gånger suttit med fingrarna på tangenterna. Strecket
har väntat otåligt ihopp på att jag ska börja bilda ord, men det har inte
gått. Har börjat med "idag har" men näe, det var inte intressant, så jag
suddade. Började på en annan mening, men näe, det var inte heller bra.
Så åter igen, suddade jag.

Nu gör jag ett nytt försök, även fast jag vet att detta inlägg kommer bli
lika tråkigt som om jag hade skrivit vad jag har gjort om dagarna. Men
som jag sa, jag gör ett försök.

Har så mycket kreativitet i kroppen som bara vill komma ut. Jag vill fota,
baka, måla och laga mat. Men det är nånting som hindrar mig, vad vet jag
inte riktigt. Men nånting är det. Kanske är det denna tidspress som man
ständigt känner? Att det är nästan förbjudet att göra nånting man tycker
om, bara för att man vet innerst inne att man har nånting släpandes efter en.
Det blir en sån jobbig tyngd på vardagen, på något sätt.

Igår tittade jag för en gång skull på anslagstavlan på Ica. Och såg då till min
glädje, nånting som jag så länge velat göra. "Vill du lära dig laga thailändsk mat?"
stod det. En matlagningskurs för världensgodaste, bästigaste, underbaraste mat!
Jag skrev snabbt upp nummret och bestämde mig för att det där nummret ska jag
bannemig ringa när jag kommer hem.

Påväg hem kom en tankeställare. "Nää, it kan jag anmäla mig. Jag har nog
egentligen inte tid.." Och då är jag där igen. Denna förbannade tidspress om
vad man ska göra, vad man ska hinna och vad som måste göras, innan man
får ägna sig åt roligheter. Vill inte att sånt ska hindra mig. Vill inte, vill inte..

Ska trots allt ta mig en funderare. Jag vill så gärna. Samtidigt som jag tänker
på det där fina ordet som äldre människor jämt säger, "man måste prioritera."
Jo, tack, jag vet. Men, känns som att jag vill göra annat än att sitta hemma
på dagarna. Har ju ingen innebandy nu, som annars tog upp ett flertal timmar
i veckan för mig, och då hade jag tid. Eller så tog jag mig helt enkelt tid. Det
spelar ingen roll vilket. Huvudsaken är att det funkade, att jag klarade av
allting, trots en massa måsten.

Men om jag känner mig själv rätt. Så vet jag, att i sista sekunden kommer jag
fega ur. När jag står där med telefonen i handen, så kommer jag bara lägga
den åt sida och helt enkelt strunta i det. Varför, varför, Minna? Hur jävla svårt
ska det vara att ta sig i kragen? För en gång skull?

Nä, när jag kommer hem ska jag bestämma mig. Sen kanske jag ringer,
förhoppningsvis..