Var nyss ute och rastade Enya i lomtjärn. En park här i Älvsbyn, för er som
inte vet. Och när jag gick där, i det mörkaste mörker, förvånad över att
jag lyckats övervinna mina mörkerrädsla så pass mycket. Vilket efter
en sekund över gick till något annat. När jag hör ett obeskrivligt ljud från
skogen. Det går verkligen inte att besrkiva. Det enda jag vet är att det lät
oerhört obehagligt och att jag fick kalla kårar.

Men på mindre än en sekund hade jag sprungit till lägenheten. Enyas ögon
var såå avslöjande. "Eh, vars fick du luft i från? Du som alltid går så segt."

Kan säga er att jag vart rädd. Att jag sprang fort. Och att jag nu fått tillbaka
min rädsla för mörker, som jag jobbat på att få bort i över ett år. Tack, jäkla
cpljudsmänniska(varelse?)!


Rädd tjej och obrydd Jens i bakgruden.

Och nu kom jag på att måste ut igen.. Eftersom, ja.. En vettskrämd Minna sprang till lägenheten
utan den minsta tanke på någon annans behov. KUL.