Jag hatar den här ångesten som kommer då och då. När jag känner mig ledsen,
missförstådd, rädd och osäker. Det är så frustrerande att veta att man är 17 år,
att man har hela livet framför sig och redan börjar tvivla på om man ens vill se
någon framtid.

Jag borde ha förstått att allting var för bra för att vara sant. Jag gick liksom omkring
och kände mig lycklig. JAG kände mig lycklig. Jag hade uppnått några av mina drömmar.
Jag mådde bra, jag trivdes. Jag trivdes med mig själv, jag trivdes med mitt liv.

Men när det var som bäst, skulle givetvis allting falla samman. Som ett korthus. Det
som tagit sån mycket tid och prestation för att bygga upp, rasade på bara ett få sekunder.
Man står liksom där, samtidigt som det känns som att hela världen snurrar. Man liksom ser
allting suddigt. Man varken vill eller vågar se någon framtid, för att man inerst inne vet
att det ändå inte kommer bli så.

Jag har alltid varit en sån person som försökt se allting positivt. Men på senare tid har
jag börjat tvivla på mig själv. "Sluta tänka positivt hela jävla tiden. Allting kommer ju
ändå bara gå åt helvete. Fattar du inte det, Minna?!". Varför ska jag? Hela mitt liv har
ju ändå varit kaos, och när jag VÄL finner lyckan ska allting förstöras. Varför skulle
jag ha tur? Varför skulle jag få vara glad? Är det ens tillåtet att rakt ut säga, att man
är en lycklig människa?

Jag vill bara att allt detta ska vara över. Jag vill få svar på alla mina frågor. Jag vill
känna att jag är en person inte alla kan ta förgivet och köra med. Jag vill känna mig
stark. Jag vill kunna stå stadigt här på jorden och känna att jag kan bryta varenda
is.

Ge mig styrka.