Helvete, helvete, helvete. Vad är det med mig?! Så fort kvällen kommer och
jag sätter mig ner vid datorn, slår på musik och tar det lungt, då får jag en
klump i halsen och har svårt att hålla tårarna borta. Jag vill bara gråta floder,
men samtidigt känner jag mig helt tom.

Min trogna dagbok, vid namn "Siri" ligger hemma. Hemma i Bodstrand.
Den skrev jag alltid i förut, före mitt liv blev bra. Nu saknar jag den.
Jag skulle behöva fatta penna och skriva, skriva och skriva.
Men då får bloggen ta smällen istället.

Imorgon inleder jag sista veckan på dagiset. Det känns hemskt. Rent utan
fruktansvärt. Jag vill inte tillbaka till skolan. Jag vill inte känna mig utpekad.
Alla andra rykten sprids ju fortare än ögat, varför skulle inte detta göra det?
Jag är rädd för vad folk vet och tror. Vad dom tycker. Kommer jag bli sedd
som dendär själviska idioten? Hur ska jag veta?

Jag orkar inte ens tänka på allt jag har i skolan. Jag som hade lovat mig själv
att visa mina framfötter detta år, men då hände allt. Detdär matteprovet
jag skulle göra innan jul, detdär hemprovet som skulle varit inlämnat för länge
sen, alla bilder jag ska fota. Jag orkar inte. Det går bara inte. Varken orken
eller insperationen finns där och jag är inte mig själv. Det enda jag orkar lägga
ner min energi på nu är körkoret. För det har jag velat ha så länge. Och är jag
SÅÅ nära, men ändå så långt ifrån. Jag vill bara ha detdär kortet i handen, känna
mig fri att träffa vem jag vill, när jag vill.

Nästa helg är det min 18-årsdag också. 18 år. Jag är så gott som stor nu, men jag
känner mig ändå som världens minsta och hjälplösaste människa i värden. Det kommer
inte bli en vanlig födelsedag, som det varit alla andra 17 födelsedagar. Men jag hoppas,
hoppas, HOPPAS ändå att den blir bra. Det viktigaste för mig är att fira den med personer
som jag alltid firat med alla andra år. Och att slippa höra allas åsikter. Jag vill att det
ska vara min dag, en dag som tar mig ifrån verkligheten för ett tag. Om det finns någon
gud, snälla hör min bön om detta, AMEN.

Ibland funderar jag att skriva en önskelista till tomten. "Hej tomten. I år önskar jag mig
en tidsmaskin, en lögndetektor eller ett nytt liv. Om du inte ger min något av dessa, kan
du glömma att jag ställer ut nån jävla gröt till dig. Tack på förhand!"

Men det går ju inte. Det fattar ju till och med jag.

Men det jag VERKLIGEN önskar mig i födelsedagspressent och julklapp är att min familj,
och alla jag älskar. Får världens bästa jul, och alla andra övriga dagar. Att dom får leva
lyckligt med ett leende på läpparna. Och att vi en dag kan stå där, blicka tillbaka på
denhär tiden och inse att det var DÅ, och att nu är nu, att det är bra. Att allt är bra, att
vi har varandra. Att vi tog oss igenom denhär stormen, även fast man kanske var beredd
på att ge upp många gånger. MEN, vi klarade det. Tillsammans.

För det som inte dödar, det härdar. What dosen't kill you, makes you stronger.