Jag hade en period för lite mer än ett år sedan, då jag kom på
att jag skulle gå ner i vikt. Jag gick ut på långa promenader dagligen,
åt bara sötsaker någongång ibland, osv. Och efter ett tag visade det
resultat, då jag gick ner 4 storlekar.

Jag tänkte aldrig på det själv, utan såg mig alltid som den där mulliga
Minna, även fast jag dagligen fick kommentarer om hur mycket jag
hade förändrats kroppsligt.

Sen träffade jag Jens, och förstod då att jag hade någon som tyckte
om mig som jag var, vare sig klädstorlek. Så, där skenade det iväg.

Nu står jag här. Känner mig näst intill äcklad av hur jag ser ut. Jag
vet att det låter hemsk, men jag trivs bara inte. Och det är så lätt att
vara efterklok.. Om jag bara hade fortsatt med mina promenader
och avstånd från sötsaker, då skulle jag inte stå här. Med mina
shorts jag hade i sommras, som är påtok för små. Det svider ända
in i själen. Varför, varför, varför?

Men jag tänker fan börja om på nytt. Till sommaren ska jag fan
komma i dom där jävla shortsen, sen ska jag bara jobba, jobba.
Tills jag trivs och mår bra, trivs med mig själv och hur jag ser ut.

Nu är jag på G. Både jag och Sandra. Jag har varit utan några som
helst sötsaker i 5 dagar nu, och sötsuget plågar min något extremt.
Men jag vet, att om man bara övervinner dendär jobbigaste tiden,
då kommer sötsuget försvinna efter ett tag.

Nu är det fit for fight, hörni!


Sen så vill jag bara säga att jag absolut inte ville framföra något negativt med dethär
inlägget. Alla är fina som dom är. Vare sig dom är långa eller korta, smala eller
tjocka. Det finns ingen mall för hur en människa ska se ut, alla ska bli accepterade
precis som dom är. Det är bara det i huvudet som påverkar en. Man gör saker för
sig själv, inte för någon annan. Glöm inte det! ♥