Har vart till Luleå å tagit kort till ID. Folket i rummet måste trott att jag var nå
psyko. Satte mig till rätta, tog bilden, såg resultatet och bröt ut i asgarv, "VAFAN
ÄR DETHÄR, HAHAHAHHA!"

För det första: Palljäveln var för låg. Hur mycket jag än snurrade for den aldrig
högre upp. Så jag såg ut som en dvärg, med kraftigt sträckande hals och uppspärrade
ögon.

För det andra: Insåg IGÅR KVÄLL att min fondution är slut. Och ja, det vore inte jag om
jag inte JUST DENNA dag vaknade upp med 18282 finnar och skavanker i nyllet. Att därefter
försöka smeta ut den lilla droppen man har och sedan inse att det inte lyckades. Man står
där, fläckig som en dalmatin (Läs: 13 åring som fått sitt första smink och gör ett tappert
försök att få en "jämn" grund) och man DESSUTOM tittar på klockan och inser att man ligger
en halvtimme före i huvudet och inte hinner tvätta bort det.

För det tredje: Sitter kameran underifrån eller!? Tänker dom inte på oss tjockisar som
faktiskt har DUBBELHAKOR?! Jag tror jag räknade till en och en halv fina dubbelhakor.

För det fjärde: Det här med att le fint, när man i nästa sekund vet att man ska få se
resultatet av bilden är lättare sagt än gjort. Leendet blir något mellanting mellan att
försöka dölja sin förnedring och samtidigt se glad och söt ut. Nej, det blir inte fint nånstanns.



Det är bara att inse fakta: Jag blir aldrig normal,
hur mycket jag än försöker.