När jag lyssnar på låten får jag alltid en obeskrivlig känsla inom mig. En känsla blandad med
lycka och samtidigt sorg. Jag tänker alltid på dessa dagar:


Det var sommar och vi hade packat in oss i bilen för att bege oss mot Skellefteå
och trästockfestivalen. Första gången för mig och jag gruvade mig mer och mer
efter att ha lyssnat på allt som samtalades i bilen. Men trots det, försökte jag
behålla en positiv inställning och vågade tro att jag skulle få vara med om ett
par minnesvärda dagar. Dessutom var det sol och varmt, en sådan där perfekt
sommardag.

Vi kom fram, slog upp vårat tält och satte oss tillrätta bland dom andra i "lägret".
Sommarvärmen stannade kvar ända in på natten och jag ångrade inte en sekund
att jag följt med, trots att jag kände att jag inte riktigt passade in.

Utan att säga något till någon, gick jag ensammen iväg för att bara vara. Med mig
själv. Vilket jag ofta gör någon gång då och då. Jag bara vandrade omkring, delade
glädjen med helt okända människor som gav tillbaka minst lika mycket.
Jag var borta högst en halvtimme, och när jag kom tillbaka var både Jens och Julia
förtvivlade över att jag bara gått iväg och inte svarat på mobilen.

"Jag ville bara vara för mig själv en stund" förklarade jag. Jens kunde inte riktigt
släppa det, utan uppmanade mig hela kvällen om att jag aldrig mer fick göra så
igen.

Dagen efter står vi där, jag och Jens. Bara jag och han. Var dom andra var visste
vi inte, och inte brydde vi oss så mycket heller för den delen. När Kapten Röd sedan
gick upp på scenen och sjöng sina låtar med så mycket känsla och kärlek ville jag
bara gråta av lycka.

Varför var jag så lycklig? Jag antar att det bara var känslan av att känna sig levande.
Att känna viden blåsa i håret, kvällssolen som fortfarande värmde. Att jag stod där
och då, med den personen som alltid fått mig att känna mig trygg. Att det var JAG
som stod där på vänster sida av scenen och sjöng i kör med andra "Ju mer dom
spottar på mig desto snabbare kommer jag att blomma!"

Att vårat tält strax därefter vart nerspytt och jag och Jens tvingades sova i bilen
spelade verkligen ingen roll. Jag var så himla lycklig i alla fall.

Dagen efter packade vi in vårat illaluktande tält och diverse andra saker i bilen
igen, denna gång var vi påväg hem. Jag och Jens hämtade Enya det första vi
gjorde, sedan for vi hem till läggan, slängde all packning hovendroven och
somnade på sängen, båda två.

Några timmar senare vaknade jag upp, lika lycklig.

Hade gjort vad som helst för att spola tillbaka till den tiden. Då allt i mitt liv var
självklart. Då jag kunde glädjas av det minsta lilla och leva på den glädjen i flera
dagar.

Lever jag i en drömvärld? Kommer jag någonsin få uppleva detta igen?

Snälle gud, om du finns. Jag ber dig, ta mig tillbaka, gör mig lycklig igen.