Jag hatar känslan av att nästintill må bra. Att man skrattar, ler och har kul.

För då är det 1000 gånger värre när man anser att allting inte är bra. Att jag mår
skit, egentligen. Men samtidigt kan jag ju inte missunna mig själv dom stunderna,
dom stunderna då man faktiskt lever. Lever som man en gång gjorde, då man var
helt förälskad i livet.

Tänk att någonting så nära kunde ta bort den lyckan. Det är så obegripligt. Jag är
så jävla förbannad, men samtidigt så himla ledsen. Snart spricker jag. Dock så vet
jag inte av vad, antingen blir det av ilska, eller av ren sorg.

Men när, vet jag inte. Men det är nog inte långt bort.