Kanske är jag bara en stor jävla tönt. Kanske är det precis som Sandra säger,
att det är mina negativa tankar som satt mig i denhär situationen. All min oro
som gjort att det jag fruktat mest har blivit verklighet. Vad vet jag.

Det enda jag vet är att jag är så less alla dessa jävla lögner. Jag vill så gärna
finnas där.. Inte ljuga om någonting, inte såra. ÄNDÅ är det JUST det man får
tillbaka. Svek.

Det gör så innerligt ont att det inte går att beskriva. Och att få uppleva det
gång på gång gör det inte bättre.

Kändes konstigt när min "psykolog" stäckte fram pappret med utredningen
på. En utredning på mig och mitt mående. "Jag tror tyvärr jag får skriva till
en sak innan jag skickar iväg detta till psykiatrin" "Joo.." Svarade jag.

Ibland blir jag orolig över mig själv. Dom där tankarna som finns i mitt
huvud, tankarna som jag ibland vill göra till verklighet. Men jag får inte,
ska inte. För jag är starkare än så. Jag ska klara dethär.

Dra åt helvete vad jag hatar dethär. Det är fan inte rättvist. INGEN ska
få behandla mig såhär. GÅ OCH DÖ VAD JAG ÄR LESS PÅ ATT SKRIVA
DESSA JÄVLA INLÄGG!