Ett yttre utan ett inre.



På bara ett par dagar har det barkat totalt. Inom mig.

På något sätt försöker jag ändå vara den där glada personen som jag faktiskt är.
Men i mitt huvud finns det så mycket skit och smärta, som sakta men säkert äter upp min innifrån.

Det känns som att jag blir överkörd om och om igen, men likförbannat måste resa mig
upp på nytt bara för att försöka övertyga mig själv och andra att jag orkar.
Även fast jag inte gör de.

Jag vet inte längre. Jag vet ingenting. Jag vet inte vem jag har kvar, vem jag kan lita på.

Vem som verkligen står kvar när den värsta stormen är över.

Egentligen söker jag väl bara någon slags lycka-Vilket jag straffas för.

Är det kul att se mig hänga där på korset? Ge mig ett slag i magen då och då bara
för att plåga mig ännu mer.

Antingen tar ni ner mig. Eller så gör ni mitt lidande kortvarigt.

För jag orkar inte så mycket mer. Även fast jag vill, så gör jag inte de.







Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0