Fuck that.
Förut var det "ååh, skola imorgon..Jobbigt!" Men nu är de bara ångest, ångest, ångest.
Vill inte, vill inte, vill inte. Jag är less på att ha saker och tänka på hela tiden. Så mycket
att jag glömmer bort mig själv, hur jag mår.
Jag VÄGRAR att gå ett fjärde år bara för att jag blivit placerad i denna skit. Jag har
tack och lov världens bästa lärare som förstår och stöttar. Men ibland önskar jag
bara att alla dessa skolarbeten kunde raderas, för mig egna skull. Inte för att jag
vill, utan för min egna skull. För mitt psyke.
Jag vill få bort alla dessa onda tankar. Jag skämms över mig själv som ens tänker
dom. Men vad kan jag göra? Jag måste leva. Måste existera.
Vart är världen på väg
Sitter och tittar på toddles and tiaras. Det är en skönhetstävling för barn.
blir bara förbannad, så jävla sjukt.. Mammorna tvingar sina barn att vara med
i tävlingen och tvingar på dom en massa jävla spackel, och översmyckade
klänningar, och inte nog med det så har dom lösnaglar, löshår, lösögonfransar,
tandprotes, mm. Allt för att dom ska se så perfekta ut som möjligt.
Sen om barnen inte vinner det högsta priset så blir dom besvikna, en mamma
flippade totalt ut och blev så sur för att hennes dotter "bara" blev drottning.
"Hon vann drottningtiteln då kan hon inte vinna nått högre, jag trodde att hon
skulle vinna nått högre, jag är väldigt besviken, jag trodde hon skulle vinna
grand supreme, jag mår illa"
Nå ska väll ändå barn få slippa allt detta elende med hur strikt ideal vi har, tänk
att få bli bedömd som barn hur vacker man är, näe alla är vi lika vackra.. det finns
alltid något fint hos någon person, och det är olika för alla, så varför ska vi hålla
på och tävla om vem som är snyggare än den andra, typ fröken Sverige och
den där skiten.. nä skänner att jag blir förbannad!
Din dagsform? Jag bryr mig inte!
Ordet "dagsform" är ett ord som retar gallfeber på mig. Man lägger upp en
biffbild på sig själv och kallar den "dagsform". Detta är riktat till killar i första hand.
Det dom inte verkar inse är att dom var såå mycket snyggare och
såg såå mycket normalare ut, innan dom började pumpa 24/7 och använda
ordet dagsform.
Ja, det är skitbra att ni har ett sådant intresse än att sitta inne vid en dator hela
dagarna. Men stoppstopp, sakta i backarna! Måste ni pumpa tills benen ser helt
muskelgödda ut, och kan sprängas i vilken sekund som helst? Samma sak med
armarna. För att inte tala om "bröstmusklerna" aka manboobsen. Kom ihåg uttalet
"Lagomt är bäst"!
Spänn bara, spänn!
Nä.. Alla har vi mål här i livet. Vissa har väl en viss dagsform, vikt och muskelmängd
dom vill uppnå. Then, GO!
Meeen.. Inte ser det väl så jävla normalt ut?
Men.. Somsagt. Lagomt är bäst!
Ett yttre utan ett inre.
På bara ett par dagar har det barkat totalt. Inom mig.
På något sätt försöker jag ändå vara den där glada personen som jag faktiskt är.
Men i mitt huvud finns det så mycket skit och smärta, som sakta men säkert äter upp min innifrån.
Det känns som att jag blir överkörd om och om igen, men likförbannat måste resa mig
upp på nytt bara för att försöka övertyga mig själv och andra att jag orkar.
Även fast jag inte gör de.
Jag vet inte längre. Jag vet ingenting. Jag vet inte vem jag har kvar, vem jag kan lita på.
Vem som verkligen står kvar när den värsta stormen är över.
Egentligen söker jag väl bara någon slags lycka-Vilket jag straffas för.
Är det kul att se mig hänga där på korset? Ge mig ett slag i magen då och då bara
för att plåga mig ännu mer.
Antingen tar ni ner mig. Eller så gör ni mitt lidande kortvarigt.
För jag orkar inte så mycket mer. Även fast jag vill, så gör jag inte de.
.
Jag vet inte om jag ens vill försöka fortsätta längre.
Konsten att överleva.
Några saker som gör mig ledsen:
När man försöker så gott man kan att INTE såra, men det är JUST det man gör iaf.
När dom som betyder mest för en bara verkar vela göra så man får dåligt samvete.
Att ingen förstår att jag försöker så gott jag kan.
Att jag hela tiden måste gå och känna sluld, bara för att jag existerar.
Att i min värld numera, är det förbjudet att vara glad.
Att det inte blir någon bal för min del.
Vi kan gå igenom eld och vatten tillsammans.
min bästa vän och trygghet här i livet har varit med mig nästintill hela dagen.
Att möta upp henne på skolan, bara vara, och att sedan "snöra oss i en soffa" med
en kycklingbaguett och prata om allt mellan himel och jord. Reda ut varandras problem,
peppa varandra och ge råd. Det är vi bäst på, jag och Sandra.
Det var precis som på den "gamla, goda tiden". Som domdär två åren vi tillbringade tillsammans
innan hon flyttade.
Men vill ni veta en sak? Vi har inte glidit ifrån varandra ett dugg! Vi pratar med varandra VARENDA
dag och försöker umgås så mycket möjligt. Saknar varandra gör vi också, ibland gör det ont ända
in i själen när Sandrakontot inte blivit påfyllt ordentligt. Ibland brukar folk fråga mig varför jag
ser så ledsen ut.
"Jag saknar Sandra". Brukar jag svara.
Men somsagt, vi är lika bra vänner som förut. Även fast vi numera inte går i samma klass längre,
så vet vi vart vi har varandra. Jag vet att hon alltid finns där för mig när jag vill prata och behöver
henne mer än någon annan.
Vi är så jävla bra, du och jag.
Älskar dig, Sandris. ♥
Babybom
Vaknade imorse av att dom pratade på radion att vi hade fått en ny
liten prinsessa i sverige. Fick ett litet leende på läpparna och tyckte
det var kul.. tänkte inte mer på det, men snacka om att jag har fått
höra och sett denna händele överallt, internet, radio, tv, tidningen,
och nu när jag skulle gå in på aftonbladet och kolla så möts jag av
en hel jävla sidan kryllar om babylyckan. Se själva.
Måste man göra sån stor grej av det lixom?
//Sandra
Kanske är det meningen att jag ska leva, trots allt.
projektarbete, skulle jag stressa till bussen.
När jag går där och försöker undvika både att halka och att tappa bakverken,
så hör jag världens brakande från taket.
Jag fryser till, sätter ena armen över huvudet och duckar lite smått. Ner kommer
en MASSA snö som missade mig med ett par centimeter. Jag kunde känna det
snudda lite vid bakhuvudet, men inte mer.
De är då man inser att man har änglavakt. Kanske är det någon där uppe i
himlen som har bättre tankar om mig, vill få mig att inse att jag inte ska ge
upp och att livet kan förändras på ett par sekunder.
Eller vad vet jag.
En historia. (lång text)
När jag lyssnar på låten får jag alltid en obeskrivlig känsla inom mig. En känsla blandad med
lycka och samtidigt sorg. Jag tänker alltid på dessa dagar:
Det var sommar och vi hade packat in oss i bilen för att bege oss mot Skellefteå
och trästockfestivalen. Första gången för mig och jag gruvade mig mer och mer
efter att ha lyssnat på allt som samtalades i bilen. Men trots det, försökte jag
behålla en positiv inställning och vågade tro att jag skulle få vara med om ett
par minnesvärda dagar. Dessutom var det sol och varmt, en sådan där perfekt
sommardag.
Vi kom fram, slog upp vårat tält och satte oss tillrätta bland dom andra i "lägret".
Sommarvärmen stannade kvar ända in på natten och jag ångrade inte en sekund
att jag följt med, trots att jag kände att jag inte riktigt passade in.
Utan att säga något till någon, gick jag ensammen iväg för att bara vara. Med mig
själv. Vilket jag ofta gör någon gång då och då. Jag bara vandrade omkring, delade
glädjen med helt okända människor som gav tillbaka minst lika mycket.
Jag var borta högst en halvtimme, och när jag kom tillbaka var både Jens och Julia
förtvivlade över att jag bara gått iväg och inte svarat på mobilen.
"Jag ville bara vara för mig själv en stund" förklarade jag. Jens kunde inte riktigt
släppa det, utan uppmanade mig hela kvällen om att jag aldrig mer fick göra så
igen.
Dagen efter står vi där, jag och Jens. Bara jag och han. Var dom andra var visste
vi inte, och inte brydde vi oss så mycket heller för den delen. När Kapten Röd sedan
gick upp på scenen och sjöng sina låtar med så mycket känsla och kärlek ville jag
bara gråta av lycka.
Varför var jag så lycklig? Jag antar att det bara var känslan av att känna sig levande.
Att känna viden blåsa i håret, kvällssolen som fortfarande värmde. Att jag stod där
och då, med den personen som alltid fått mig att känna mig trygg. Att det var JAG
som stod där på vänster sida av scenen och sjöng i kör med andra "Ju mer dom
spottar på mig desto snabbare kommer jag att blomma!"
Att vårat tält strax därefter vart nerspytt och jag och Jens tvingades sova i bilen
spelade verkligen ingen roll. Jag var så himla lycklig i alla fall.
Dagen efter packade vi in vårat illaluktande tält och diverse andra saker i bilen
igen, denna gång var vi påväg hem. Jag och Jens hämtade Enya det första vi
gjorde, sedan for vi hem till läggan, slängde all packning hovendroven och
somnade på sängen, båda två.
Några timmar senare vaknade jag upp, lika lycklig.
Hade gjort vad som helst för att spola tillbaka till den tiden. Då allt i mitt liv var
självklart. Då jag kunde glädjas av det minsta lilla och leva på den glädjen i flera
dagar.
Lever jag i en drömvärld? Kommer jag någonsin få uppleva detta igen?
Snälle gud, om du finns. Jag ber dig, ta mig tillbaka, gör mig lycklig igen.
Jag är så trött och less på allt just nu!
Varför försöker jag ens.. Jag kommer ju ändå aldrig att hitta rätt.
Hur jag än försöker att ändra på mig så funkar det inte.. det slutar
alltid vid samma ställe varenda gång. Jag blir besviken, ledsen och
deprimerad, varje gång tänker jag att jag ska fly från allt och
börja om på nytt.. Jag börjar klättra upp för självkänslotrappan.
Allt blir som vanligt igen och självklart händer denna underbara
grej igen som tillslut får mig att trilla av stegen och måste börja
klättra igen.
Varför ska just detta hända mig? Är jag inte värld att få vara extra
lycklig? Orkar inte med det här nå mer.. 
Trasdocka.
burk på gatan. Som en vacker dag plockas upp och kanske görs om.
Att jag liksom får en ny start. En början på ett nytt liv.
Ibland känns det som att jag inte förtjänar dethär. En annan gång som att
det är precis det jag gör, bli sviken så mycket som det bara går och sen
inte hitta en utväg på något sätt.
Frågan är bara vad man lever efter? Efter sig själv, eller andra?
Att jag ens försöker är ett under. Om jag hade fått leva om med allt detta,
då hade jag försvunnit så fort de kom på tal.
Jag känner mig så arg. Inte för att vara skrytsam, men om jag kände någon
som mig själv, tror jag inte skulle svika en sådan person. Så mycket som jag
ställt upp, funnits där, varit trogen. Varit rädd för att svika, för att såra. Försökt
leva efter att vara någon bra.
Men ändå är det precis raka motsatsen jag får tillbaka. Svek. Det största svek
som existerar här på jorden. Den vidrigaste smärtan jag någonsin känt. Är jag
värd de? Är jag verkligen de?
Om inte, VARFÖR?
Minna, när fan ska du sluta låta folk utnyttja dig??
Jag vill bara dra täcket över huvudet.
Har märkt att ångesten alltid kommer ifatt en, hur mycket man än försöker
rymma ifrån den. Den är där och knagar en i ryggen tills man fått nog och ger upp.
Att försöka leva somvanligt, med ett leende på läpparna och en positiv inställning,
är nästan det värsta. För när väl ångesten kommer, då är man förlorad. Då sjunker
man under jorden och önskar att man kan stanna där i alla evighet.
Jag vill vara mig själv igen. Jag vill kunna ta fram dendär positiva sidan som jag
alltid annars haft. Jag vill kunna ha kul som alla andra, precis som förut. Hur mycket
mer ska jag orka? Det känns som att jag bär ett skal, ett skal som visar en sida av
mig som är mycket trevligare att bemöta, än den jag egentligen är. Just nu.
Vissa dagar vill jag kämpa till sista bloddroppe. Andra vill jag bara ge upp. På riktigt.
Jag hatar mig själv nu! Det finns absolut ingenting bra med mig! Hur mycket jag än
söker och spekulerar så leder det bara till något dåligt. Hur mycket jag än vill lyssna
på folks kloka råd, så går det inte. Allt känns bara som tomma ord. Jag är så innerligt
tacksam, men jag kan bara inte ta åt mig.
Jag vill bara lägga mig ner, dra täcket över huvudet och somna in. Och förhoppningsvis,
vakna upp med mitt rätta jag, i mitt rätta liv.
Kära morfar, varför kan inte jag få vara hos dig istället?
And I need you, but then what?
And I leave you, but then what?
And once again, I stay here corrected.
Om nu var då.
smink.. Jag hade just beställt studentmössan och kollade även på en klänning till studenten.
Jag såg mig själv stå där, lyckligare än aldrig förr. Jag såg mig själv känna mig fin.
Nu gör jag inte det längre.
"Ska du gå balen, vad ska du ha på dig?"
Jag vill mer än allt. Men, jag kan inte.
VEM FAN VINNER PÅ DETHÄR!? Dra åt helvete med allt!
Maybe one day, we can meet face to face? In a place without time and space.
för det.
Ena sekunden duger jag. Andra inte. Jag svär på min grav att jag kommer få
höra att det är MITT fel. Att det är JAG som gjort gjort/ogjort saker och ting.
Vad det än handlar om så är det JAG, JAG, JAG.
Jag gör så gott jag kan. Jag försöker mer än alla tror, men ingen verkar se
det. Allt är bara fel!
Det är inte meningen att jag ska må bra. Jag är rent utav rädd för att bli glad.
För då gör det tusenmiljoner gånger ondare när det går neråt, när jag blir ledsen.
Jag blir arg. "Minna, varför i fan skulle du bli glad över detdär? Du vet ju ändå att
du kan bli sårad nästa sekund". Helvete. Jävla helvete.
Jo, det skulle vara skönt med "game over" just nu. Sen om jag vill börja om på
nytt, från början, är en annan sak.
Ska lägga mig på soffan och försöka att inte tänka. Förhoppningsvis somna.
Men det tvivlar jag på. Det kommer väl bli den vanliga sömnen, somnar en
timme före jag ska stiga upp. Sen kämpa sig igenom dagen, med hundra
knivar i magen-Känns de som.
Förlåt kära läsare för detta. Men jag är rädd att ni får stå ut. Jag ska
försöka vara så positiv som jag bara kan, och försöka skriva lovebombning-inlägg.
Jag lovar. Jag ska verkligen försöka.
Jag kan också..
Alla wowspelare är töntar och jag hoppas era datorer brinner upp.
Jävla nolifers..
Nu jävlar ska jag bajsa åsikter.
jag och mina kära kompanion Sandra ett samtal om detta.
Du och en "kompis" sitter och kollar på bilder. Då VÄRLDENS VIDERVÄRDIGASTE
bild kommer upp på dig:
Du: Åhfyfan, hahaha. Ser du hur fuckad min läpp ser ut!?
"Kompisen": Men Minna, du ser ju ut sådär! Det är bara att acceptera det, din läpp har dendär formen.
Det är då man bara vill skrika rätt ut. Tala om att fan heller, min läpp ser INTE ut så. Det var en konstig
vinkel och jag gjorde en konstig min. FATTARUUUU?!
Men nej. Istället håller man käft. Tänker att snart knipsar jag av en tå på fanskapet om den inte kniper
trut.
Andas. Andas. Gör inge dumt. Var lugn.
En bra kompis VET att ens läpp inte ser ut så.
Kompis: Hahahhahahaha, men näe! Inte fan ser ju din läpp ut sådär i vanliga fall! Du måste ju ha
gjort nå konstigt med munnen eller nå.
JA. DET VAR DE JAG VILLE HÖRA. Inte att jag dagligen går omkring med en botoxläpp, som
dessutom är randig och skiftar i rosa och grått.
Jag ocn Sandra är världsbäst på att förstå varandra. I somras satt vi och kollade igenom bilder
från en dag då vi var och red. Varav jag hade röd jacka och knallblå byxor. Och som den oerfarna
ryttare som är, så satt jag utomordentligt fint på hästen. Med en SVANKADE rumpa och en PUTANDE
mage. Värt att nämna är även att jag är en kort knubbis.
Sandra: HAHAHAHHAHAHAHAH, du ser ut som mario!
Jag: HAHAHAHAHA. Jafan, de gör jag!
OCH, det gjorde jag! Egentligen var det nog bara en keps och en musha som fattades.
Det handlar om att lägga orden rätt i munnen. Det handlar om förståelse. Det man söker efter är
bekräftelse, en bekräftelse att bilden INTE såg förjävlig ut. Att läppen inte var ful, att den inte ser
ut så egentligen. Osv.
Åsikts-bajsande: FÄRDIGT.
I know there's sunshine behind that rain.
Jag skämms fan inte över att säga de.
I LOVE JUSTIN BIEBER!
Så jävla fin människa! Se videon och LYSSNA på texten!
Ohh Ohh Ohh .. and I pray
I just cant sleep tonight.
Knowing that things aint right.
Its in the papers, its on the tv, its everywhere that I go.
Children are crying.
Soldiers are dying
Some people don't have a home
But I know there's sunshine behind that rain
I know there's good times behind that pain, hey
Can you tell me how I can make a change
I close my eyes and I can see a better day
I close my eyes and pray
I close my eyes and I can see a better day
I close my eyes and pray
I lose my appetite, knowing kids starve tonight.
And when I sit up, cause my dinner is still on my plate.
Ooo I got a vision, to make a difference.
And its starting today.
Cause I know there's sunshine behind that rain
I know there's good times behind that pain, hey
Haven`t tell me how I can make a change
I close my eyes and I can see a better day
I close my eyes and pray
I close my eyes and I can see a better day
I close my eyes and pray
For the broken-hearted.
I pray for the life not started
I pray for all the ones not breathing.
I pray for all the souls in need.
I pray. Can you give em one today.
I just cant sleep tonight
Can someone tell how to make a change?
I close my eyes and I can see a better day
I close my eyes and pray
I close my eyes and I can see a better day
I close my eyes and I pray
I pray ..
I close my eyes and pray ..
Är fängslad i min egna värld.
Kanske är jag bara en stor jävla tönt. Kanske är det precis som Sandra säger,
att det är mina negativa tankar som satt mig i denhär situationen. All min oro
som gjort att det jag fruktat mest har blivit verklighet. Vad vet jag.
Det enda jag vet är att jag är så less alla dessa jävla lögner. Jag vill så gärna
finnas där.. Inte ljuga om någonting, inte såra. ÄNDÅ är det JUST det man får
tillbaka. Svek.
Det gör så innerligt ont att det inte går att beskriva. Och att få uppleva det
gång på gång gör det inte bättre.
Kändes konstigt när min "psykolog" stäckte fram pappret med utredningen
på. En utredning på mig och mitt mående. "Jag tror tyvärr jag får skriva till
en sak innan jag skickar iväg detta till psykiatrin" "Joo.." Svarade jag.
Ibland blir jag orolig över mig själv. Dom där tankarna som finns i mitt
huvud, tankarna som jag ibland vill göra till verklighet. Men jag får inte,
ska inte. För jag är starkare än så. Jag ska klara dethär.
Dra åt helvete vad jag hatar dethär. Det är fan inte rättvist. INGEN ska
få behandla mig såhär. GÅ OCH DÖ VAD JAG ÄR LESS PÅ ATT SKRIVA
DESSA JÄVLA INLÄGG!
I hate that feeling.
För då är det 1000 gånger värre när man anser att allting inte är bra. Att jag mår
skit, egentligen. Men samtidigt kan jag ju inte missunna mig själv dom stunderna,
dom stunderna då man faktiskt lever. Lever som man en gång gjorde, då man var
helt förälskad i livet.
Tänk att någonting så nära kunde ta bort den lyckan. Det är så obegripligt. Jag är
så jävla förbannad, men samtidigt så himla ledsen. Snart spricker jag. Dock så vet
jag inte av vad, antingen blir det av ilska, eller av ren sorg.
Men när, vet jag inte. Men det är nog inte långt bort.
