Det förra inlägget skrev jag med både ilska, och med
gråten i halsen.

Trodde aldrig då att jag skulle få så söta och
hjälpsamma kommentarer. Tack så otroligt mycket!

Klev upp före 5 imorse, bara för att för en sista gång
försöka förstå dessa tal. Jag tog mig tid, läste noga
igenom talen, om och om igen. Men då jag försökte
i två timmar, med att försöka förstå några "små" tal.
Då kunde jag inte hålla mig längre, tårarna bara sprutade
och jag kände mig så himla maktlös.

Har två timmars hål nu på morgonen, som jag än en gång
tog mig tid att verkligen försöka. Envis som jag är..

Och när jag sitter där, med en ilska som vilken stund är
påväg ut i ett vredesutbrott, kommer min mattelärare.
Som alltid är lika glad och trevlig. Frågar snällt om jag
känner mig säker inför provet. Och då tänkte jag, att jag
ger henne ett sista försök att förstå hur jag känner.

Jag förklarar noggrannt att jag inte fattar nånting, att jag
inte hittar någon logisk lösning, att allt bara är siffror som
absolut inte går ihop. Jag är glad att jag lyckades hålla mig
från att skrika rätt ut, till min stackars lärare som egentligen
bara försöker säga att jag ska tro på mig själv.

Det värsta var att hon också sa att jag kan det. Att jag kommer
klara av det, att det bara är att tänka så och så. Att vi har gått
igenom det flera gånger.

Jag kommer inte klara det. Jag förstår ingenting, inte ens gruden.
Vars fan ska jag då börja?

Så, nu har jag bestämt mig. Jag skiter i det här provet, det får
gå som det går. Känns som att jag har gjort det jag kunnat, vad
mer kan jag göra?

Men efter detta prov. Då ska ingenting bli som det är nu. Jag tänker
kämpa för min, och många andras rättighet till extra hjälp. Det lovar
jag er, här och nu.