Känns som att man får käftsmäll, på käftsmäll, på käftsmäll..
En efter en, utan förvarning. Ont gör dom också. Medför dendär
känslan av att man bara vill försvinna.

Just nu ligger jag hemma. Med 39 graders feber och en oork
som heter duga. Jag har en hög med ogjorda skolarbeten
som jag måste göra. Men somsagt, jag har ingen ork.

Igår skulle våran APU-plats vara bestämd. Gubben som
gav jag och Sandra ett litet ljus i mörkret, har inte hört
av sig. Vi har ringt och ringt och ringt, på alla tänkbara
ställen, men fått dissen alla gånger.

Att jag ligger här, och vet att min älskling ligger hemma,
alldeles själv, och är minst lika sjuk som jag. Det gör
oerhört ont i hjärtat.

Så, Älskling. Om du nån gång ser dethär. Så ska du
veta att jag kommer jobba arslet av mig i sommar.
Sen ska du och jag, vare sig du vill eller inte, fara
till ett varmt jävla land, och stanna där minst två
veckor. PUNKT.