Förut hade jag ett motto. Ett motto som jag verkligen ville stå fast vid. Det löd "Gör vad du vill,

 

Till en viss del kan jag stå fast vid dom orden, det sista man vill göra är att såra någon. Men vill

finnas där, visa sig stark. Men det man glömmer då är sig själv, är jag själv lycklig? Ibland måste

man få vara självisk, man måste få tänka på sitt egna bästa också.

 

Förut hade jag jättesvårt för detta. Jag skulle kunna göra VAD SOM HELST för vissa personer,

bara för att inte såra dom. Jag ville inte vara en svikare, jag ville vara den där snälla personen som

alltid fanns där, både i storm och solsken.

 

Tills jag insåg att det också skadade mig själv. Dom kunde leva på min lycka, min energi.

Den dagen var det som att jag var den svenska versionen på Buddha, att jag liksom blev

upplyst. Jag insåg att JAG inte mådde bra, att jag behövde göra vissa saker för att kunna ta

ett steg framåt i livet. Och att det innebar att såra någon gjorde obeskrivligt ont, men jag gjorde

det. Och jag känner hur jag sakta men säkert växer, blir en starkare människa.

 

Det jag vill säga med detta är då att huvudpersonen i livets bok är ju faktiskt du. Det är du

som väljer vad som ska hända, vilka vägar du ska ta och vilka du ska avstå. Allt för att få

det bästa möjliga slutet.

 

Tänk att du läser en bok, om en person som bara dansar fram på rosor från början till slut.

Allt blir som personen tänkt sig, inga motgångar, inga tårar, inga svårigheter. Skulle du 

 

INGENS liv är en dans på rosor, man måste ha motvindar för att förstå när man får dom

riktiga vindpustarna i ryggen. Av varje motgång du ställs inför, måste du själv hitta en väg

ut för att kunna fortsätta. Och när du klarat av det, är du starkare än någonsin. Du har ännu

en erfarnhet att stoppa i ryggsäcken, som du sedan ska bära med dig hela livet.