Hade bara två lektioner idag, sen for jag till Tandläkaren i Luleå.
Jag förstod egentligen inte vitsen med att fara ända till Luleå för
att besöka något så hemskt som tandläkaren. Dessutom skulle vi
planera in något så hemskt som att jag eventuellt skulle få tandställning.
Eller, räls, med andra ord. För att ni ska förstå allvaret i det hela.

Redan när jag var där för några månader sen, sa jag fast och bestämt
till tandläkarkärringen (ursäkta mig..) att jag inte skulle ha någon
tandställning. Att det inte ens var någon (jävla) idé att jag kom tillbaka,
för jag skulle vägra.

Men när jag ligger där i tandläkarstolen, så tar människan fram ett par
tänder (alltså, en överkäke och en underkäke ). Och min första tanke var
"Huvva, vilka fula tänder! Undrar vad den människan hade för fel?" och just
då min tanke hade avslutas säger hon "Ja, Minna.. Det här är ju alltså dina
tänder. Och du har ju, som du ser, korsbett här och där.. Blablablabla"

Och för en kort sekund ville jag bara skrika rätt ut "Ofta det där är mina
tänder!? NEJNEJNEJ!" Men såklart att det var mina.. Mina fula tänder.
Så där och då, gick jag från att ha vägrat till att säga.. "Äh, det är väl
lika bra med tandställning, trots allt."

Kan inte fatta att jag sitter här nu.. Men ett par dagar inbokade på allmenackan.
Och på dom inbokade dagarna står det "Montering av tandställning".

Kort sagt. Minna Marie Dahl, den tandställningsvägrandeflickan, ska skaffa
tandställning. En massa järnskrot kommer tillbringa hela två år i hennes mun.
Ty aldrig mer kommer hennes omgivning få se ett stort leende. Eller, iaf inte på
två år.

Okej, jag överdriver..Kanske. Men kul är det inte, nejnejnej..

      

Byebye, smile!