Maggie går på en diet.
En tanke.
Pepptalk- Självisk.
Levandedöd.
Använd flytväst.
Godermörgen!
Vilken underbar dag! Solen skiner, det är stekande hett och livet leker!
Nej. Det regnar precis som alla andra dagar. Hur fan har vädergudarna tänkt? 2012, året då jorden gick under, på grund av att alla drunkna!
Och svenskar är tydligen känd för att jämt prata om vädret och jag är så svensk som man kan bli, alltså får jag babbla hur mycket jag vill om le väder. Har ni btw tänkt på varför vi pratar om vädret? Jo.. Det kan ju typ se ut såhär:
Svensk1: Tråkigt att det regnar idag..
Svensk2: Jo, men det var ju i alla fall lite sol igår.
Svensk1: Aa, och det blåser ju faktiskt varma vindar idag.
Svensk2: Ja, det är ju skönt det i alla fall. Dessutom skulle de bli varmare imorgon.
Thailändare1: Det är varmt idag!
Thailändare2: Precis som igår!
Thailändare1: Jo, och alla andra dagar..
Thailändare2: Fast det regnade ju faktiskt en liten skvätt för ett par månader sen.
Can you see the difference? Anledningen till att vi jämt pratar om vädret, är ju för att det alltid ska jävlas med oss. Daaah.
Nä, nu ska jag tänka över BRA inlägg. See you later, alligator! For a while, crocodile!
Happypills.
Blä, vad jag är less på dessa upp och ner-perioder. Antingen mår jag jättebra, eller jättedåligt.
Något mellanting finns liksom inte.
Jag önskar jag kunde skriva att jag längtar ihjäl mig till både bal och student, men de skulle vara
en lögn. Den där dåliga självkänslan från helvetet tar över och den manipulerar hjärnan så gott
den kan. Jag vill inte stå där, jag vill inte visa upp mig. För jag skäms. Jag skäms över den jag
blivit, den jag numera är.
Jag är så rädd för att gå dit och fejka ett leende, när det egetligen gömmer sig så mycket andra
känslor bakom det. Jag vill känna riktig lycka. Jag vill kunna vakna upp på morgonen, veta att
dagen kommer bli bra, för att sedan titta mig i spegeln och se någonting jag är stolt över.
Nä. Vill bara sticka ner en tandborste i halsen och gräva ner mig ett tag. Kanske skulle världen
vara en bättre plats när jag kröp fram. Kanske.
Kom tillbaka.
Morfar, lilla, älskade moffa.. Det går inte en dag utan att jag inte tänker på dig.
Jag vågade aldrig tro på det faktum att cancern skulle vinna. Du var ju så stark, så pigg och hade energi
som räckte och blev över.
Nu står jag snart där. På studentdagen, ni skulle komma och kolla. Du och mormor. Men hon får komma
själv, för du är någonannanstanns. Jag vet att du inte är borta, för på något sätt känner jag dig hela tiden.
Du sitter säkert däruppe, med din rutiga skjorta och dina fluffiga tofflor och tittar ner på oss alla.
Det vet jag.
Någon dag ska jag måla med stafflit jag fick av dig. Måla som du lärde mig, blanda färger, börja med himlen,
ta god tid på sig. Du var bäst.
Jag saknar dig morfar, hela tiden. ♥
One more fucking love song, I'll be sick.
All of my change I spent on you.
Where is the times gone?
Baby, it's all wrong.
Where is the plans we made for two?
I know it's hard to remember,
the people we used to be.
It's even harder to picture,
that you're not here next to me.
You say it's too late to make it,
but it is to late to try?
And in our time that you wasted,
all of your bridges burned down.
When we called it love,
but even the sun sets in paradise.
If happy ever efter did exist,
I will still be holding you like this.
Even miracles take a little time. - Cinderella.
Har sakta men säkert börja bygga upp nya drömmar, det känns helt otroligt. Med tanke
på det som varit, allt det svarta som jag sett framför mig.
Problemet är bara att jag aldrig egentligen vet vad jag vill. Det jag vet är att jag måste
börja om på nytt, komma bort, ha ett eget litet ställe där JAG känner mig trygg, som
är MITT och bara MITT.
Men som en fattig student är det inte det lättaste. För att ha råd med boende, måste
man ha pengar, ska man ha pengar måste man ha jobb. Jobb har jag ju, men bara
första perioden i sommar. Och det är inte direkt någonting man tar sig långt på.
Att försöka flörta till sig pengar från något håll känns inte heller som någonting jag vill.
Jag vill stå på egna ben, ha min egna ekonomi, göra mina egna val.
Men vad vill jag egentligen? Vill jag sitta i en liten lägga i Älvsbyn, men något vikariejobb?
Vill jag flytta till Norge och jobba där? Vill jag sticka till Italien? Flytta till skitluleå och försök
hitta något jobb? Hur ska jag veta? Jag är 18 år och vet egentligen inte vad jag vill med
livet. Jag oroar mig över vem som verkligen kommer finnas där för mig. Vem jag kan lita
på.
Blod är tjockare än vatten, kärleken övervinner allt. Alla dessa citat. Dom går rakt in i
hjärtat, men frågan kvarstår: Vilket ska man lita på?
Om jag ändå kunde se mitt liv på en film. Så man kunde spola tillbaka, se vad man gjorde
för fel, rätta till det och hoppas på att det blir ett lyckligt slut.
Så kära Mirakel, om du finns och läser detta. Jag vill ha en rättvisa, ett svar, en förlåtelse,
en uppenbarelse och en vägvisning. Gärna kryddat med all den lyckan som jag har att
ta igen. Tack.
Det gör ont.
Älskade, älskade, Enya. Enyapenja. Vad jag saknar dig, helt tiden, jämt och ständigt.
Att inte vakna upp bredvid dig, se dina glada ögon som får mig att vela kliva upp på mårnarna.
Ditt livliga humör som gör att jag orkar. Som gör att jag finner en anledning till att fortsätta kämpa.
Du får mig att känna mig levande. Att jag finns och existerar. Att jag faktiskt har en uppgift här i livet,
att vara med dig.
Min ögonsten, mitt lyckopiller. Du fattas mig. Även fast jag vet att du har det bra.
Jag älskar dig. ♥
Det är en skam att vara lycklig.
Datorn tillbaka.
onödigt nu när det bara är några få veckor kvar till studenten. Men ändå.
Appropå studenten, så fick jag min studentklänning idag. Vilken besvikelse. Såg ut som
en krympt cpkossa. Så, nej. Så nu måste jag fort hitta en ny jävla klänning.. Har jag förövrigt
nämt att jag HATAR klänningar? Å andra sidan hatar jag att klä upp mig överhuvudtaget. HATAR.
Om det nu blir nån student. Det här är min (och Sandras) blogg så då får jag skriva VAD jag vill.
Förhoppningsvis kan jag titta tillbaka på denhär tiden och vara stolt över att jag klarade mig ur den.
Hoppas verkligen jag får mitt slutbetyg. Skolan som gick så bra.. Men sen barkade allt. Verkligen
ALLT.
Jag har miljoner frågor som sekund efter sekund ekar i huvudet, men inte ett enda svar. Jag vill
en sak, men samtidigt inte. Mitt rätta jag vill inte svika någon, medan en röst inom säger att jag
för en gång skull inte ska bry mig och tänka på mig själv istället.. Men hur egoistiskt är inte det?
Jag var lycklig. Så sjukt jävla lycklig.
Har pratat med hur många människor som helst, alla kommer med goda råd som jag tar med mig
i bagaget. Men alla säger också att dom aldrig skulle vela vara i min sits, att om dom kunde ge mig
en lösning hade dom gjort det på en gång.
Min högsta önskan är att jag kunde samla ihop alla jag älskar till ett fin ställe, där alla kunde vara
lyckliga och glada tillsammans. Min familj, mina vänner, Ann-Jeanette, Stefan, Julia, Jens.. Så fort
jag började skriva era namn började tårarna spruta för att jag älskar er alla så mycket, hade inte
klarat en dag utan er! ♥ Jag önskar bara att vi inte befann oss i dessa omständigheter. Ni är värd
alla lycka som finns här i livet och jag skulle kunna gå genom eld och vatten för er. Jag önskar bara
att jag kunde dela på mig och vara hos er alla..
Näni.. Nu ska jag ta en dusch och sen ska jag krypa ner under täcket med en film och hoppas
på att jag vaknar upp till en bättre dag imorgon. Någon gång måste ju uppförsbacken gå ner,
liksom.
Och tack för era söta och värmande kommentarer i det förra inlägget, tar åt mig av varenda
ord. Tack. ♥
.
Jag vill inte ens simma upp mot ytan längre. Bara ge upp, sjunka till botten och försvinna för ett tag. Försvinna in i det otänkbara, det fruktade.
/Minna
.
Det är tyst nu. Tyst som i graven, för de är så jag känner mig. Död.
Ta vara på våran vackra planet
I slutet av Mars brukar det vara varje år earth hour, då man ska släcka lamporna
en timma för att låta jorden vila. Vi i familjen släkte lamporna, tände en massa ljus
och mös på, tror du det var någon annan på våran gata som gjorde det..
Nä självklart inte, tror vi säkert var dom enda på hela jävla porsön som släckte, det
blev ett fiasko..
Ska det verkligen vara så svårt att släcka några lampor över en timma, det är lixom
en ynka timma 60minuter av alla tusenmiljonersmiljarder minuter av ditt liv,
tycker inte det ska vara så himla svårt.. vissa länder satsar stenhårt på det här och
släcker nästan allt, varför kan inte vi i sverige göra så också... stanna allting i en ynka
timma, och inga människor verkar ju lyssna så varför stänger inte elbolagen ner
elen för en timma så vi får strömmabrott, för det är ju det enda som tyvär skulle funka..
Tycker det är så dumt att man inte kan engagera sig bättre, jorden är ju våran boplats som
vi håller på att förstöra, vi måste göra någonting NU!! Vad kommer hända då jorden inte
kommer finnas mer??
Inlägg skrivet för lite mer än ett år sedan.
Ett inlägg jag skrev för lite mer än ett år sedan. Nu är det bara ett par månader kvar till
balen och jag står där jag står. Jag hoppades väl för mycket, längtade och planerade.
Det blir aldrig som man tänkt sig. Det är bara så.
Men jag känner mig så ledsen. Så sjukt jävla ledsen.
Det var en gång en flicka. Fylld med liv, fylld med drömmar och mål.
livet och vara den jag en gång var. Slippa dra på dendär tunga säcken som
följer mig vart jag än går.
Jag önskar jag kunde släppa den och gå vidare. Men jag kan inte. Hur mycket
jag än försöker.
Domdär två alternativen som svävar runt i huvudet skrämmer mig. Dethär är
inte jag.
Kom igen nu, låt mig höra DIN åsikt!
Vi människor kommer aldrig komma överens, vi kommer alltid ha olika åsikter
om saker och ting.
Detta är min åsikt: Jag tjatar jämt om att man ska vara nöjd med sig själv PRECIS hur man ser ut. OCH DET SKA MAN. Och om jag då säger såhär: Jag tycker absolut det är okej med skönhetsoperationer. Skapar jag någon slags dubbelmoral då? Kanske! Men som vi alla vet, så lever vi bara en gång. Tekniken går framåt, allting
förbättras och skapar många möjligheter till saker och ting. Att göra något slags ingrepp har ju nästintill blivit
lika vanligt som att föda barn.
Att leva med en bra självkänsla, är grunden till ett bra liv. Att kunna stå för den man är. Självklart ska man försöka leva efter den principen, MEN vi kommer aldrig vara nöjda helt och hållet. Jag själv tillexempel, jag
har komplex över mina bröst. Jag tycker dom är fula, små, konstig form.. Ja, jag är inte ens nöjd med dom!
Och jag har helt klart planer på, att en vacker dag, göra något åt dom. Jag vill helt enkelt trivas i min kropp.
Och självklart finns det 100 andra saker jag skulle vela ändra på. Tjockismagen, gäddhängsarmarna, tantdubbelhaken, fläskbenen och allt vad jag nu kallar dom. Men där kan ju hur lätt som helst slippa
ingrepp, bara genom att lägga latmasken på hyllan och göra någonting åt de. Men vet man att man
kan förbättra någonting man ständigt går och stör sig på, varför inte göra de? Så länge det inte är
på bekostnad av någon annan, eller farligt på något sätt.
Helt enkelt: Jag tycker det är okej med skönhetsoperationer! Så länge det inte går till överdrivt. Man får
inte glömma den man är! I grund och botten kommer du alltid vara du, och det är så människor i din
omgivning alltid kommer se på dig. Det handlar om att välja sina vägar i livet, fatta rätt beslut som man sedan
kan leva med. Man ska alltid försöka sträva efter att vara nöjd med sig själv, hur man än ser ut. Ordet "ful"
borde inte existera i denna värld. Du är så jävla fin, glöm inte de!
Såå. Vad tycker du?
Allt blir inte riktigt som man tänkt sig
Nu är det bara 5 dagar kvar tills jag fyller 19.. tiden går så fort, hinner inte med
känns ju som om det var nyss jag fyllde 18. Var lite kul igår när vi i familjen satt
och åt middag..satt i min egna lilla värld och så frågade mamma "Ja men går det
bra om dom kommer på söndag Sandra?" Jag bara "Va? vem ska komma??"
"Men släkten, du fyller ju år på måndag"
Hinner inte alls med tiden nu för tiden allt går i racerfart.. det är nästan läskigt.
Nyss började jag gymnasiet i Älsbyn med Minna och drömde om att bli regissör och
älskade allt med att fota, filma osv.. Minna drömde om att bli journalist.. nu vill jag
bara kräkas åt ordet media.. och jag tror det är lite samma för Minna också.. så
mycket som hunnit hända och som vi trodde skulle hända som inte hände.. tänk
att livet inte riktigt blir som man har tänkt sig.
Jag trodde ju aldrig att jag skulle bli Luleåbo och dessutom byta skola, jag tänkte att jag
skulle avsluta 3an med Minna och min kära MP09 och HR09, aja ska i alla fall umgås med
dom sista veckan.. får pendla som en tok mellan Älvsbyn och Luleå under studentveckan,
och studentkvällen ska jävlat säkert firas med min honey.. och det ska bli den bästa
kvällen någonsin!!
Nu känner jag mig sådär ledsen igen..
jag stå där med kortet i handen." Och nu står jag här, en massa månader efter och
kämpar fortfarande.
Man ser uppdatering efter uppdatering på facebook. Och jag kan inte låta bli att bli
lite svatsjuk. Hade de inte varit för all skit hade jag klarat det för länge sen, det vet
jag. Men när skittankarna hela tiden tar över huvudet är det inte lätt att fokusera
på något annat. Jävlahelvete.
Jag hade bara velat flytta hit Sandra, flyga hem Lina och ha dom här hos mig.
Dom som alltid förstår och stöttar bättre än någon annan. Saknar er jämtjämtjämt.
Helvetehelvetehelvetehelvete. Dra åt helvete med allt.
