Nu sitter jag här igen. Jens sover för fullt, och jag är inte ens nära
att få känna den där härliga känslan av tunga ögonlock som faller
igen, hur man försvinner in i njutningens värld. Så jag antar att detta
inlägg blir ett sånt där välbekant inlägg. Ni vet, Minna och hennes långa
inlägg.

Men när jag för en stund sen, låg i sängen och försökte somna, började
jag tänkte på det här med bloggar. Varför just det har blivit så populärt,
varför så många här i Sverige skaffar en blogg. Och hur en del lyckas
och blir kända, "bara" för sin blogg. Om varför så många människor,
nappar på att läsa just den bloggen.

När jag först skaffade blogg (Hade en egen innan den här) hade jag
ingen aning om den så kallade bloggvärlden. Jag hade inte ens någon
aning om hur man kollade hur många läsare man hade, jag bara skrev,
skrev och skrev. För mig själv liksom.

När vi skaffade den här bloggen, såg vi det nog mest som en kul grej.
Att kanske någon människa där ute i världen, skulle tycka om att läsa
om just vårat simpla liv. Minna och Sandra, från den lilla byn i Norrbotten,
som inte är rädd för att få skit under naglarna, som inte har en stor passion
för skor och kläder, vi som helst tar på oss mjukisbyxorna och slänger upp
håret i en slarvig tofs.

Självklart är det kul att ha många som läser, det förnekar jag inte. Allt blir
ju mycket roligare om man får lite feedback för det man skriver. Men näe,
det är inte det viktigaste. Jag kom att tänka på vad kul jag och Sandra kommer
ha en dag, kanske om 3, 5, 10 år, vem vet. När vi sitter och läser om vad vi
skrev. Förmodligen kommer vi ha riktigt kul, tiden förändras ju. Det är bara så.

Men att ha i stort sett varje dag i ens tonårsliv, sparat på en och samma sida.
Hur great är inte det? Men som jag sa, så längtar jag till just den dagen, då
jag bläddrar igen inlägg efter inlägg, tittar tillbaka och minns. Så, kanske skriver
jag bara för att jag älskar att skriva, eller för att min släkt som jag inte träffar
så ofta kan läsa, eller kanske gör jag det bara för att det känns som ett måste.
Eller rent utav, för att jag ska kunna läsa det när jag blir äldre. Ingen vet.