Är så trött att det inte är sant, fattar inte vad det är med mig.
Går och lägger mig tidigt, ändå är jag supermegatrött på dagarna.
Tror det är det här bittra höstmörkret som gör det. Man blir som
både trött, orkeslös, omotiverad och deppig, på samma gång. Nästan
omedvetet. Det är nästan läskigt hur dessa årstider påverkar en, för
det gör dom verkligen. På ett eller annat sätt, mer eller mindre.

Imorgon bär det somsagt iväg till Luleå. Längtar verkligen inte efter
att strosa runt i denna stad, som jag dessutom inte hittar i. Och att sedan
behöva gå fram och tillbaka på gatorna, alldeles ensammen, i flera
timmar gör ju inte saken bättre. Kommer känna mig som en soldat
i Bagdad, typ. Bästa liknelsen jag kunde komma på, men den passade,
typ.

Typ. Typ. Typ.

Min pappa hatar det där ordet. Kommer ihåg hur han en gång sa till
mig att inte använda det ordet på en heel dag.
Mitt svar blev då: "Men det går typ inte!" Smart som man är.

Jaja, nu ska jag sluta babbla gojja och gå och sussa istället. Sista natten
själv, för imorgon kommer Jens hem och sover med mig. Ibland känns
livet bra, underbart bra! ♥