Att gråta med ett leende.

Jens pappa var så snäll och skjutsade mig till tandläkaren. Så jag
slapp allt strul med busstider och väntan.

Och ja, nu sitter den där. Tandställningen, rälsen. Och just nu vill
jag bara försvinna. Vissa passar nästan till och med i tandställning,
men inte jag. Jag ser fruktansvärd ut. Att inte kunna stänga överläppen
helt ordentligt, resulterar till att jag ser ut som en tönt med halvöppen mun.
Och i den halvöppna munnen uppenbarar det sig en ful, äcklig, stålräls.
Nej, det är inte snyggt. Inte ens i närheten. Hur ska jag stå ut? I två år? (!!)

Meen.. Får väl tänka som alla säger "det blir fint sen". Jag hoppas verkligen
det.


En före och efter bild som nån har tagit. Looks pretty good ändå. Lånad från google.

Nejni, nu ska jag gå och dränka mig själv i hatet till tågrälsen. Sen ska jag
bli på världens bästa humör! Lät väl bra? :)


Kommentarer
Postat av: Kristin

Man vänjer sej snabbt Minna! :) Jag hade räls i 3 år, och nog var det lite omständigt, men det var helt klart värt det!! Det kommer att bli så fint såå! :)

2011-01-14 @ 02:36:21
URL: http://myworldrobe.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0