Kanske är det meningen att jag ska leva, trots allt.

Efter att ha stått och sålt både semlor och cupcakes hela dagen, till vårat
projektarbete, skulle jag stressa till bussen.

När jag går där och försöker undvika både att halka och att tappa bakverken,
så hör jag världens brakande från taket.

Jag fryser till, sätter ena armen över huvudet och duckar lite smått. Ner kommer
en MASSA snö som missade mig med ett par centimeter. Jag kunde känna det
snudda lite vid bakhuvudet, men inte mer.

De är då man inser att man har änglavakt. Kanske är det någon där uppe i
himlen som har bättre tankar om mig, vill få mig att inse att jag inte ska ge
upp och att livet kan förändras på ett par sekunder.
Tumblr_ly6qlbo3or1qcwokto1_500_large
Eller vad vet jag.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0