Jag är trasig. Nästintill helt förstörd. Ibland önskar jag bara att jag var en
burk på gatan. Som en vacker dag plockas upp och kanske görs om.

Att jag liksom får en ny start. En början på ett nytt liv.

Ibland känns det som att jag inte förtjänar dethär. En annan gång som att
det är precis det jag gör, bli sviken så mycket som det bara går och sen
inte hitta en utväg på något sätt.

Frågan är bara vad man lever efter? Efter sig själv, eller andra?

Att jag ens försöker är ett under. Om jag hade fått leva om med allt detta,
då hade jag försvunnit så fort de kom på tal.

Jag känner mig så arg. Inte för att vara skrytsam, men om jag kände någon
som mig själv, tror jag inte skulle svika en sådan person. Så mycket som jag
ställt upp, funnits där, varit trogen. Varit rädd för att svika, för att såra. Försökt
leva efter att vara någon bra.

Men ändå är det precis raka motsatsen jag får tillbaka. Svek. Det största svek
som existerar här på jorden. Den vidrigaste smärtan jag någonsin känt. Är jag
värd de? Är jag verkligen de?

Om inte, VARFÖR?


Minna, när fan ska du sluta låta folk utnyttja dig??