Klockan är kvart över 5. Kan inte sova. Varför vet jag inte, men jag gissar
att det är alla dessa tankar. Jag har blivit så van att jag knappt tänker på
hur ofta jag tänker dom. Det har liksom blivit en del av mina vardag, att
somna med dom, att vakna med dom. Ibland drömmer jag till och med om dom.

Jag väntar fortfarande på dendär dagen, då jag och Jens ska vakna upp bredvid
varandra, i chocktillstånd. Titta på varandra, och säga "Jävlar, vilken mardröm!".

Men den dagen kommer aldrig, jag har börjat förstå de nu. Även fast detdär
pyttelilla hoppet fortfarande finns kvar. Men det är väl bra det, antar jag.

Samtidigt som jag går och väntar på att vakna upp från denna mardröm,
väntar jag även på en uppenbarelse. Att någonting, från ingenstanns,
kunde säga till mig "Det är SÅ du ska göra, då blir det bäst."

Kanske kommer den en vacker dag. Men jag vet att det kommer medföra
en massa smärta.. Som sen kanske leder till någonting bra, förhoppningsvis.

Ibland undrar jag om jag lever i någon slags drömvärld. Jag trodde att det
skulle bli bättre med tiden, att jag liksom skulle lära mig leva med det. Men
i själva verket blir det bara mycket, mycket värre. Att jag liksom inte kan
sitta där på soc och säga "Jag klarar mig. Jag ska klara dethär, det blir bra."

Det känns konstigt. Vart försvann den positiva sidan som alltid annars funnits
där och stöttat mig? Kanske vill jag inte vara stark för mig skull, utan för andras.
Jag vill kunna vara dendär klippan i den hårda stormen, som man liksom kan
klamra sig fast vid och känna sig trygg hos till stormen är över. Men, det är jag
nog inte. Hur mycket jag än vill och försöker.

Jag antar att jag bara får existera. "Man ska leva, inte bara existera", hade jag
som motto förut. Jag skulle ljuga om jag sa att jag lever nu. Jag existerar. Jag
finns. Jag står med fötterna på jorden.

Men en dag vill jag leva, det är därför jag inte vill ge upp. För jag vill LEVA.