Det finns någonting som jag stör mig någonting så jävulskt på. SENAST idag hade
jag och mina kära kompanion Sandra ett samtal om detta.

Du och en "kompis" sitter och kollar på bilder. Då VÄRLDENS VIDERVÄRDIGASTE
bild kommer upp på dig:



Du: Åhfyfan, hahaha. Ser du hur fuckad min läpp ser ut!?
"Kompisen": Men Minna, du ser ju ut sådär! Det är bara att acceptera det, din läpp har dendär formen.

Det är då man bara vill skrika rätt ut. Tala om att fan heller, min läpp ser INTE ut så. Det var en konstig
vinkel och jag gjorde en konstig min. FATTARUUUU?!

Men nej. Istället håller man käft. Tänker att snart knipsar jag av en tå på fanskapet om den inte kniper
trut.

Andas. Andas. Gör inge dumt. Var lugn.

En bra kompis VET att ens läpp inte ser ut så.

Kompis: Hahahhahahaha, men näe! Inte fan ser ju din läpp ut sådär i vanliga fall! Du måste ju ha
gjort nå konstigt med munnen eller nå.

JA. DET VAR DE JAG VILLE HÖRA. Inte att jag dagligen går omkring med en botoxläpp, som
dessutom är randig och skiftar i rosa och grått.

Jag ocn Sandra är världsbäst på att förstå varandra. I somras satt vi och kollade igenom bilder
från en dag då vi var och red. Varav jag hade röd jacka och knallblå byxor. Och som den oerfarna
ryttare som är, så satt jag utomordentligt fint på hästen. Med en SVANKADE rumpa och en PUTANDE
mage. Värt att nämna är även att jag är en kort knubbis.

Sandra: HAHAHAHHAHAHAHAH, du ser ut som mario!
Jag: HAHAHAHAHA. Jafan, de gör jag!

OCH, det gjorde jag! Egentligen var det nog bara en keps och en musha som fattades.



Det handlar om att lägga orden rätt i munnen. Det handlar om förståelse. Det man söker efter är
bekräftelse, en bekräftelse att bilden INTE såg förjävlig ut. Att läppen inte var ful, att den inte ser
ut så egentligen. Osv.

Åsikts-bajsande: FÄRDIGT.