Morfar.

Min morfar var världens bästa. När cancern kom på tal tänkte jag bara "Han klarar
det, han är så pigg."
Och det var han. Han var 80 år och var hur pigg som helst i
både kropp och huvud.

Han sprang nästitill fram, trots en benoperation. Han var ofta ute och jagade på
sin mark, och knegade på i stugan. Om han inte gjorde de, satt han gärna och
snickrade eller målade. Morfar gjorde hjärtan på allt han snickrade ihop. Vare
sig det handlade om stolar, fönsterluckor eller brödknivar så var det alltid hjärtan
utskuret nånstanns.

Målade gjorde han också så himla bra. Skulle aldrig kunna ta fel på någon av
hans tavlor, dom var så speciella, fina och glada. Alltid på någon fin solnedgång
eller på något landskap.

Jag har aldrig hört morfar arg. Han tog alltid allt med ett leende och skämtade
bort det mesta. Innan man gick och la sig sa han alltid "godnatt lilla gumman".

Ibland när mat inte riktigt föll honom i smaken, åt han ändå upp glatt och
svarade "de gå väl å eta". Ingenting var någonsin dåligt.

Lilla, älskade morfar. Jag är så glad att jag fick lära känna dig, men nu är
du den finaste ängeln i himlen och har lämnat en stor saknad och sorg här
på jorden.

Det kommer vara så tomt utan dig. Villis kommer aldrig bli detsamma.

En dag ses vi igen, jag tar med mig en kenolott så vi kan spela tillsammans.

Jag älskar dig, världens bästa morfar. ♥






Kommentarer
Postat av: Lina

Aaahhww... kenolott. Åh det där fick mig nästan att gråta. Jag kommer aldrig glömma när vi var i Villis, hos dom. ..Love you. <3

2012-01-30 @ 02:11:27
URL: http://linash.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0