Har inte kunnat gråta på väääldigt, väääldigt länge. Har varit helt tom.

Men idag, kom det. I stora floder, konstant.

Nu vet jag inte var jag står. Vad jag har kvar, vem jag har kvar.

Jag är inte arg, inte på någon. Jag är så förtvivlad och osäker att jag
snart inte vet vad jag själv heter. Men samtidigt är jag så jävla arg,
förbannad, rosenrasande. Undrar varför i FAN detta ska hända just
mig. Jag skulle kunna slåss för sanningen, slåss för min jävla rätt
till att få veta. Skrika ut att nu jävlar får det vara nog.

Men de kan jag inte. För det blir också fel, hur jag än gör.

Men jag har börjat tappat orken, tappat hoppet.

- Och om man inte kan leva på hoppet, vad lever man då för?

Jag skulle vela skriva ett långt brev till alla som är mer eller mindre är inblanad
i dethär. Berätta hur mycket jag älskar dom. Men det känns som att ingen skulle
tro mig i alla fall, egentligen är jag väl bara självisk och tänker bara mitt egna
bästa. Vad vet jag.