Det gör ont.



Älskade, älskade, Enya. Enyapenja. Vad jag saknar dig, helt tiden, jämt och ständigt.

Att inte vakna upp bredvid dig, se dina glada ögon som får mig att vela kliva upp på mårnarna.
Ditt livliga humör som gör att jag orkar. Som gör att jag finner en anledning till att fortsätta kämpa.

Du får mig att känna mig levande. Att jag finns och existerar. Att jag faktiskt har en uppgift här i livet,
att vara med dig.

Min ögonsten, mitt lyckopiller. Du fattas mig. Även fast jag vet att du har det bra.

Jag älskar dig. ♥


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0