Ja, det är så uttrycket lyder. Att om man arbetar hårt,
då lönar det sig i slutändan i form av pengar.
Jag undrar många gånger varför man inte tjänar sig
en slant på att befinna sig i skolan hela dagarna, i flera
år. Näpp, inte ett öre även fast det känns som att man
jobbar arslet av sig. Kanske man borde bilda ett parti
som inför skollönlagar. Skolpartiet. Lät inte det bra?

Hur som helst, så har jag, som typ alla andra i lilla
Älvsbyn, befunnit mig vid lösviktsgodiset i Ica, köat
plockat, plockat ännu mer, fyllt påsen full och bara
slösat 27 spänn. Inte dåligt!

Men nu, nu sitter jag här med en kvävande stress. (Ja,
jag bloggar ändå.. ) har så mycket som ska vara inlämnat
till imorgon (!) och jag har knappt börjat. Bra, Minna. Du är
lika duktig som alltid. Ta och klappa dig själv på axeln och
ge dig ett stort beröm. Det är du värd.

Eller så inte.

Och neeeej, jag borde inte sitta här. Jag ska inte sitta här. Jag får
inte sitta här. I helvete. Hejdå. Förlåt.

Gårdagen var ett stort kaos. Alla känslor var blandade.
Rädsla, hat, ilska, lycka, kärlek, glädje, förtvivlan.. Kände
mig helt omskakad i hela skallen.

Om man visste vad man egentligen utsätter sig själv för
när man her sig ut på vägarna. Det behöver inte betyda
att det är just du som gör ett fel, sladdar av vägen eller
liknande. Tänk på alla bilar du har framför dig, som du
möter eller kör om. Man vet aldrig vem som sitter där,
i vilket tillstånd den personen är. Visste ni förresten att
lika många taxibilar som det finns i Sverige, så många
kör alkohol eller drogpåverkade?

Det är riktigt mycket, om man tänker efter.

Det var flera, flera år sen jag skrev på ett "kontrakt" på Don't
Drink and Drives hemsida, att aldrig åka med en rattfull, eller
köra rattfull. Kan uppmana er att också göra det. :)

Är trots allt så underbart glad att allting gick så bra som det gick.
Materiella saker går att ersätta. Och om det finns nån gud, eller
nån där uppe bland molnen som just vid detta tillfälle igår, tittade
ner mot personen jag inte kan leva utan, och såg till att det gick
så pass bra. Så är jag skyldig den varelsen en stor tjänst. De är
då ett som är säkert.

Från de jag var liten tills nu så har jag bytt musiksmak flera gånger, från början var jag så kär i Dansband. Jag hade som dröm att en gång få sjunga med mitt egna band i min farfars dansbandsloge. Sen i början av tonåren så fastnade jag för 80-tals musik. jag var galen i 80-tals musik, lyssnade bara på det, sen gick det från 80-tal till 80-tals rock och vanlig rock sen har jag lyssnat på de tills nu, nu börjar det gå från rock till 50-60s tal, typ rockabilly musik och även blues. Om man tänker efter så är dom här musiksmakerna inte ett dugg lika varandra. men när jag satt och läste på wikipedia om dansband så kom jag på det.

på wikipedia stod det
Till dansbandsmusik dansas ofta bugg och foxtrott. Musiken går ofta i 4/4-takt, med tydlig baktakt (som i rock). Även andra taktarter kan förekomma då vissa, särskilt äldre, dansband framför gammaldansmusik. Dansbandsmusiken är närmast besläktad med swing, "schlager" och country, ibland även gammaldans, jazz och rockmusik.

Så jag går omedvetet efter takten i musiken. Jag tycker alltså om musik med tydlig baktakt. egentligen rätt logiskt när man tänker efter, jag har en enorm bra takt känsla.

Sen så måste jag ta och säga att jag HATAR ny musik, nu får ni hata mig. Men de är min blogg och jag säger vad jag tycker. Men ny musik känns så oäkta. musik ska vara musik med äkta instrument, it nå jävla datagjorda ljud och omgjorda sångröster. Som Lady Gaga tex. Hon kan vara bra att lyssna på. men om man skulle lyssna på henne Live så skulle det bara vara skit. Hennes röst är så omgjord.

Delar med mig med en låt som jag ÄLSKAR!
Äkta musik med värdens bästa gittarist Mark Knopfler.

Okej, då inleder vi det tredje inlägget idag. Och klockan
är bara 9, herregud. Antar att jag får en släng av bloggbrisst
på helgerna när jag har annat för mig. Så då bombarderas
måndagarna, hm..

Anyway. Så har vi engelska nu. Jag ska egentligen skriva
en novell, men istället har jag suttit och läst en rad olika
matbloggar. Och bara drömt mig bort bland fläskfilé, pepparsås,
lax, pasta, smörgåsar, kycklinggrytor.. You name it.

Och när jag kollar på dagens matsedel blir jag mer än besviken.
Vilket inte alls är ovanligt.. Nejni, när jag kommer hem blir det
att slänga ihop nånting riktigt gott till middag, tro mig!


Jag tycker min matsedel ser sååå mycket godare ut. Håller ni med?
Fast palt, det är mumsmums iaf! :)

Det förra inlägget skrev jag med både ilska, och med
gråten i halsen.

Trodde aldrig då att jag skulle få så söta och
hjälpsamma kommentarer. Tack så otroligt mycket!

Klev upp före 5 imorse, bara för att för en sista gång
försöka förstå dessa tal. Jag tog mig tid, läste noga
igenom talen, om och om igen. Men då jag försökte
i två timmar, med att försöka förstå några "små" tal.
Då kunde jag inte hålla mig längre, tårarna bara sprutade
och jag kände mig så himla maktlös.

Har två timmars hål nu på morgonen, som jag än en gång
tog mig tid att verkligen försöka. Envis som jag är..

Och när jag sitter där, med en ilska som vilken stund är
påväg ut i ett vredesutbrott, kommer min mattelärare.
Som alltid är lika glad och trevlig. Frågar snällt om jag
känner mig säker inför provet. Och då tänkte jag, att jag
ger henne ett sista försök att förstå hur jag känner.

Jag förklarar noggrannt att jag inte fattar nånting, att jag
inte hittar någon logisk lösning, att allt bara är siffror som
absolut inte går ihop. Jag är glad att jag lyckades hålla mig
från att skrika rätt ut, till min stackars lärare som egentligen
bara försöker säga att jag ska tro på mig själv.

Det värsta var att hon också sa att jag kan det. Att jag kommer
klara av det, att det bara är att tänka så och så. Att vi har gått
igenom det flera gånger.

Jag kommer inte klara det. Jag förstår ingenting, inte ens gruden.
Vars fan ska jag då börja?

Så, nu har jag bestämt mig. Jag skiter i det här provet, det får
gå som det går. Känns som att jag har gjort det jag kunnat, vad
mer kan jag göra?

Men efter detta prov. Då ska ingenting bli som det är nu. Jag tänker
kämpa för min, och många andras rättighet till extra hjälp. Det lovar
jag er, här och nu.

Minns ni detta?



Japp, skrivet i morse. Trots detta har jag lyckats klämma
fram 3 inlägg till idag. Dels för att jag inte haft så mycket
tid till att plugga, men också för att jag riktigt tog mig en
funderare idag när jag satt på bussen på väg hem.

Ända sen jag var liten har jag haft jättesvårt för matte.
Jag har aldrig riktigt förstått det, och verkligen fått kämpa
för att förstå i alla fall lite.

I 7:an och 8:an hade jag mest problem, kuggade i stort sett
varenda prov, trots att jag verkligen försökte. Under den tiden
kämpade jag även för att få gå i en mindre grupp, där en lärare
verkligen hade tid att förklara för mig. I 9:an gick äntligen den
önskan i uppfyllelse, och jag fick gå i en grupp med ca 6 personer.
Helt plötsligt började jag förstå mer och mer, och till och med klara
proven med mer än G, och fram för allt, så klarade jag nationella.
Jag kände under hela den tiden att jag verkligen hade min lärare
att tacka för allt. Hon förklarade på ett sätt så att jag förstod, och
gav sig fan på att jag skulle förstå innan hon lämnade mig för att gå
och hjälpa någon annan. Hon tog sig tid, helt enkelt.

Nu är jag fast på samma plast som jag varit i alla andra år, förutom
just guldåret i 9:an. Jag förstår ingenting, även fast jag verkligen
försöker och borrar mig djupt ner i matteboken.

Jag försöker förklara att jag verkligen inte förstår, och att jag tycker
det är svårt. Men det känns som att ingen lyssnar. Att alla tar för
givet att man lär sig på egen hand. Våran nuvarande mattelärare är
hur snäll som helst, på alla sätt och vis. Men hon kan inte förklara. Inte
på ett sätt så att jag förstår.

Allt känns bara så hopplöst. Att allting redan är förutspått. Jag klarade
inte det första provet, varför ska jag då klara det här? Ändå läser jag
bara matte A, som tydligen ska vara relativt lätt. Hur ska det då gå med
matte B, som dom säger är mycket svårare, om jag inte ens klarar av
matte A? Och för att komma in på universitet, måste man ha läst matte B.
Vilket nu känns helt omöjligt..

Känns som att alla minna drömmar om framtiden bara faller samman.
Att ingen hör mitt skrik på hjälp. Att ingen förstår. Jag menar verkligen
förstår att jag inte fattar dom där talen och uträkningarna. Och att jag
behöver mer hjälp än en snabb förklaring.

Så, nu sitter jag här. Klockan närmar sig halv 10, och jag har inte pluggat
nå inför provet. Det känns så hopplöst. Som att jag skiter i allt. Kanske är
det sanningen..

Tänk om det fanns nån service som man kan ringa till när man har problem med att
hitta kläder. en stylist som styla en från topp till tå. bestämde hårfärg, smink, kläder, Ja allt.
Gu så enkelt det skulle vara. Det är så svårt lixom.
Om jag hittar kläder som är lite speciella, tex en tröja som är ovanlig elr att jag hittar en jättefin
speciell klänning så köper jag ändå inte de.
När jag står där i provhytten så kommer ett hjärnspöke upp och säger
"Nä du är för fin i det här sandra"
 Samma sak är det när jag ska iväg någonstans då klär jag upp mig.
Men då kommer samma hjärnspöke upp i skallen och säger samma sak " du är för fin sandra"
Så då tvekar jag och tar på mig nå enklare typ som mjukisbxor elr nått sånt. Sen får jag
ångra så mkt att jag bytte kläder när jag ser att alla andra var så fint klädd.

Tror det hade varit mycket enklare om det fanns någon person som sa till en att den där
hårfärgen ska du ha, den är du jätte fin i. Någon som visste vad som snackade om.
Någon som sa att dom där byxorna ska du ha för det gör att dina ben ser smalare ut och blablabla.

Har redan börjat funderat på min önskelista inför
min födelsedag och julafton. Konstigt, jag vet. Är
rent utav förvånad själv.
Oktober, liksom? Kalla, gråa Oktober, utan snö.
Trots det tänker jag på pressenter och julklappar.

Kanske beror det på att jag är i den fasen, då jag
känner att jag inte köper nånting, ändå är pengarna
slut. Tom, peng, pung. Som man säger.
 Å andra sidan är de inget nytt..

Skulle mer än gärna kunna tänka mig att jobba
litegrann, bara för att skramla ihop lite extra mynt.
Några kvällar, nån helg. Lite lagomt sådär.

Men som studerande student, som det så fint heter,
så ser dagarna ut likadant. Dag ut, och dag in.
Plugga, plugga, plugga. Man har knappt tid
för annat. Det stör mig, massor.

Hade jag haft tid, hade jag jobbat. Jobbat och
tjäna pengar, så att jag i alla fall kan köpa
lite av allt det jag vill ha.

Önskelistan, ja. Överst på önskelistan
står det "kamerastativ". Om jag hade haft
pengar, hade jag köpt ett förlänge sen.

.. Så tänkte jag förklara hur det ligger till.
Det uppstår nog ofta diskussioner om vad
som är plättar, och vad som är pannkaka.

Sanningen och det enda rätta svaret kommer
här:



Plättar: Är dom platta som man steker i stekpannan.

Småplättar: Är också platta, men man stekar dom
i en stekpanna med flera runda hål i, ni förstår.

Pannkaka: Är det man gör i ugnen, som är mycket
tjockare än plättar.

Hoppas ni har fått saken mycket tydligare nu. Och dom
som har några andra åsikter kan gärna slänga in en
kommentar. Men, som jag sa, jag gav er just det
rätta svaret! ;)

Det blir plättar till middag, garanterat! Notera ordet
plättar. Dom stora, runda, platta. Alltså.

Har aldrig struntat i saker förut, men nu är jag
less. Förbannat jävla less.

Känns inte som att det värt att lägga ner
sin själ på att göra saker, för det blir
ändå aldrig som jag vill.

Igår slutade jag innebandyn. Även
fast jag tycker det är det bästa som
finns, och det enda som jag verkligen
brinner för.

Men det var som att jag hade en röst inom
mig som sa "Minna, du borde inte fortsätta.
Tänk efter. Du kommer bli besviken."

Jag tänkte efter, och kom fram till sanningen.

Så jag slutade.
 Kändes jävligt smärtsamt,
samtidigt som att det kändes som det
enda rätta.

Skolkortet tänker jag fullständigt skita i.
Är less på att se lika förjävligt ful ut, år ut
och år in.

Fattar inte längre vittsen med det. Att ställa
sig framför en kamera och bli tillsagd hur
man ska sitta, hur man ska le, hur man
ska ha huvudet.. Det kan dra åt hvt.

Så nä, jag tänker inte befinna mig
sittande framför en "rolig" fotograf imorgon.

Önskar att jag var lika positiv som Sandra
var i ett av sina inlägg. Men det går inte, inte
nu.

Blev som jag sa ingen match idag,
på grund av min jävla förkylning som aldrig verkar
ge med sig. Kändes jättesurt, verkligen. Och ännu
surare när jag fick veta att mitt lag vann med 13-0.
Varför fick inte jag vara med och uppleva glädjen?
På säsongen första match och allt.

Men jag kan uppmuntra mig med att imorgon,
om jag känner mig piggare, så blir det nog
förhoppningsvis att fara till Ikea.

Var in och kollade på Ikeas hemsida för att
vi ett litet "humm" om vad jag vill köpa.
Och om jag känner mig själv rätt, så är
jag mer en slösa, i stället för spara. Så
mest troligt kommer jag komma hem med
en massa roligheter i händerna. Roligheter jag inte
ens behöver.

Men det kliar så mycket i mina små fingar.
Vill bara bort. Bort från vårat röda hus in the
middle of the forest, bort från mitt lilla rum,
bort från Älvsbyn. Jag vill flytta härifrån. Vidga mina
vyer och se något nytt, uppleva nånting annat.

Jag vill skaffa mig en stor, fin, norrbottensgård
någonstanns som inte är Älvsbyn, och inte Luleå.
Jag vill inreda, jag vill plantera blommor, odla
kryddor, morötter och potatis. Jag vill ha en
S-klass merca, jag vill skaffa hund, skaffa
 minst 3 barn och leva livet tillsammans med
världens bästa Jens.

Är orolig över att jag tänker så mycket,
ingenting blir ju oftast inte som man
tänkt sig..

Kanske slutar med att jag bor i en två
på byn, i lilla Älvsbyn. Med utsikt över
fågelbajsade tak. Jag får plantera kryddor
i små plastlådor på våran lilla, uppruttnade
balkong. Jag får köra en gammal, rostig
Volvo V70. Och äga en liten, grå, dödstråkig hamster,
som mitt enda barn tjatat sig till.

Tänk om det blir så, vem vet..

Och för att göra de tydligt, så har jag
absolut ingenting emot dom som bor i tvåor
i Älvsbyn, har en uppruttnad balkong, äger
en Volvo V70, har ett barn och en grå hamster.

That's just not me.

Skulle egentligen bara berätta om Ikea,
också löper somvanligt mina tankar och idéer
iväg, och jag kan inte sluta skriva.
Det är så typiskt mig.
Men jag antar att ni får vänja er. :)


Minna, vars är du om 10 år?

Känns som att det här är den enda bloggen som inte
skrivit en rad om politik. Inte berättat hur idiotiskt
detdär med SD är och blabla.

Men jag tänker göra det klart för er, här och nu.
Jag har absolut inget intresse för politik. Vill alltid
att den här tiden var fjärde år ska vara över, allt
blir så jäkla uttjata. Näe, jag är 16 år och har andra
problem att tänka på vilket parti som blir valt till
de och de, och vem ska ska sitta där och där..

Är less på att så fort jag läser nånting, slår på
tven eller vrider igång radion. Hör man den
välbekanta rösten av en allvarlig nyhetspratare,
som förbrilt berättar om hur svenska folket
reagerar på valet.. suck.


Men en jävligt vacker dag, så måste jag nog bry
mig, trots allt.

Ville bara få det sagt. Har samhällsprov idag, om
just det, politik. Läs mina tankar. Kanske finns
mindreåriga som läser bloggen, måste ju tänka på dom..

Åh jag blir så ledsen när jag ser hur dumma vi människor kan vara mot djur.
 Jag är en riktig djurvän och lider verkligen när jag ser djur må dåligt.
Såg nyss ett videoklipp där de är nån kn*äppjä*vlafu*ckingh*ora som
tar upp en valp och kastar iväg den i en flod.
Alltså hur jävla dum får man vara.
Jag börjar ju nästan gråta när jag ser de där.
Vill bara kasta mig i floden och rädda den stackars oskyldiga valpen,
Nä fyfan de borde verkligen vara högre straff på djurplågeri.
de är så JÄ*VLA hemskt hur man kan göra så här. Jag blir så ARG!!!

Här har ni länken till videon om ni vill. Men jag varnar för starka bilder..
http://video.se.msn.com/watch/video/har-slanger-hon-valpar-i-floden/ahormyig

Jag är uppvuxen med djur, speciellt hundar.
dom har alltid funnits i min omgivning.
från de jag föddes till nu.
Och jag har alltid haft sån bra kontakt med hundarna vi har haft.
Dom har nästan varit mer än hund för mig.
Och de har ju resulterat i att vi har fått väldigt speciella hundar.
dom har tillslut blivit som människor.
Som tex. Drina gillar att basta.
och tro nu inte att de är vi som her in hon i bastun.
utan de är hon själv som vill de. hon står ofast utanför och gnäller.
Sen har vi Saga som ÄLSKAR att kramas. ja hon kramas faktiskt.
hon kommer självmant och lägger sig.
Sen har vi haft två hundar till men kommer inte ihåg så mkt av dom.

Justja, var ju å såg filmen Inception
i Fredags. Tänkte att de kanske finns
någon liten själ som undrar vad jag tyckte
om den.

Kan börja med att säga att man ska nog
inte var så mycket yngre än mig om man
ska se den, om man inte har ett enormt
hjärnkontor. För filmen var ganska så
komplicerad och var lite svår att hänga
med i början, men efter att man kommit
in i handlingen, blev det lättare och lättare
att förstå. Dock så var hela filmen i sig
ganska invecklad, så det gällde att hänga
med. Men trots det, tyckte jag den var
ganska bra faktiskt! Otroligt välgjord,
med många häftiga effekter.

Tror det beror mycket på vad man har
för filmsmak om man ska tycka om
den eller inte. Jens vill alltid se action,
men han tyckte inte att Inception var
bra. Så det beror helt på, somsagt.
Men helt klart sevärd! :)

Alltså, jag menar. Dom kan liksom skriva
hur många inlägg som helst, per dag!
Själv sitter man vid många tillfällen och
frågar sig själv "Vad fan ska jag blogga om?".
9 av 10 gånger hittar man inte svaret, och
skiter helt och hållet i det.

Storbloggarna lyckas nog för att dom varje
dag kan visa upp deras dyra och exlusiva
inköp.. Som dom i största del tjänar
genom bloggen. Vilken lyx, säger jag bara.

Själv sitter man här med en tjugolapp i fickan,
och funderar på om man ska gå och köpa en
macka, men sen kommer man på sig själv att
man vill ha tuggummi också. Äschdå, pengarna
räckte inte till. Helvete också, då blir det
utslutningsmetoden.

Hatar utslutningsmetoden. Om man gillar
två saker lika mycket, också ska man
liksom välja bort nånting, det är orättvist.
Ni vet, när man var mindre och stod
på ett café med sin mamma, också vill
man ha en chokladboll, samtidigt som
man vill ha en biskvi. Och man ber
med sina sötaste valpögon att få båda,
eftersom man helt enkelt inte kan välja.
Också säger ens mamma "Nä, du får
välja en." EN!? Jag vill ha båda! Är det svårt
att förstå, fru Snål!?

Haha, guuud, vad jag låter bortskämd.
Har i alla fall lärt mig att alltid ta biskvier,
för att dom kan man inte snöra ihop
på tio minuter hemma i köket, som
man kan göra med chokladbollar.
Jag vet, jätteintressant att veta vad jag
tar för nånting när jag är på café.. Jag
kan ju inte vara riktigt 100, det erkänner
jag.

Men vadåå.. Jag skriver mest i bloggen
för att kunna läsa min knäppa inlägg
när jag är sådär 70+ och sitter
med skakiga händer och mjuka, ulliga
tofflor, och mina barnbarn undrar
vad jag hade för mig i deras ålder.
"Jooo, förståår ni. Det har jag glömt.
Men läs min blogg så får ni veta,
finemang!"

Oj, nu har jag bloggat! Ett helt inlägg till
och med! Dock ett inlägg som somvanligt
speglar mitt riktiga jag. Men jag har
hört att man ska vara den man är,
och inte skämmas över det. Well, I try.

Nejni, nu ska jag lämna denna sida
med mina knäppa ord och meningar
och låta dom gå ut över Sandra ist,
kram!

Har suttit ett tag och kollat på Milajkis smycken.
Ska ta och beställa där inom en snar framtid.
Fick ett presentkort därifrån av min moster. 
Och har flera gånger varit på väg att beställa.
Men de är min dumma och lejda Lillasyster som segar...
Hon fick också ett presentkort
och då vill min mor att vi ska beställa samtidigt,
för att de ska bli lättare...

Men om de ska fortsätta som de har gjort...
Så lär jag aldrig få mina smycken!

Den här bloggen är en av många bloggar.
En helt vanligt blogg, precis som många andras.


Mode och skönhet är nog det mest omtycka
och omtalade i bloggvärlden. Och ja, det är
otroligt roligt att läsa om snygga kläder och få insperation
av andra. Men det jag fastnar mest för hos en blogg,
är om den sticker ut i mängden. Om den skriver om
nå helt annat än mode och skönhet, också.

Varken jag eller Sandra är riktigt modeintresserade.
Man slänger liksom på sig det man tycker är snyggt,
skitsamma om det är inne eller inte. Samma sak med
smink och alla dessa skönhetsprodukter, det är
liksom inget vi väljer att lägga pengar på i första
hand. Att shoppa är inte vårat största intresse,
vi tycker helt enkelt det finns roligare saker att
göra.

Därför skriver vi inte så mycket om det i våran
blogg, som ni kanske förstår och ha märkt.
Det jag vill skriva om i våran blogg är
typ om knäppa saker i våran vardag, hur Sandra
alltid säger fel, och sånt. Bara det som i största allmänhet,
är helt galet och helt knäppt. Får så är vi, och det vill
vi få fram, genom ord. Det är trots allt inte det
lättaste, men vi försöker!

Här får ni ett exempel. Dock är video från
förra året när vi var och lekte i skolans
kostymförråd. Och Sandra tvekade
inte på att bjuda på sig själv..! ;)

Vet inte vad jag ska skriva om. Har bara
en enorm lust att bilda ord, som blir meningar.
Som förhoppningsvis blir nånting man kan läsa.
( Notera ordet förhoppningsvis. )

I mina "10 saker ni inte visste om mig",
fick ni veta att jag ville bli författare
eller journalist. Helst av allt vill jag
bli både och. Alltså, ha journalist
som jobb och skriva på fritiden.
Nånting i den stilen i alla fall.

Men det är ju alltid så, att det man
verkligen förväntar sig och hoppas,
brukar alltid sluta på ett annat sätt.
Ibland är det bra, ibland dåligt.

Men min högsta önskan är nog
att få stå med en bok i min hand.
Ni vet, en såndär bok med fint
och mystiskt omslag, på en
blodig hand eller liknande.
Och längst ner i det högra hörnet
ska det stå "Minna Dahl".
Jag blir alldeles ivrig när jag skriver dethär.

Längtar, längtar, hoppas, hoppas.

Men jag vet att det krävs mycket arbete från
mig för att nå mina drömmar. Har mycket att
lära mig, väldigt mycket.

Och mitt gömda budskap i det här,
är att man ska ha drömmar. Och
verkligen kämpa för att dom ska
slå in. Att det krävs nog en hel del
tid och uppoffringar från ens egen sida,
men att det är klart värt det i slutändan.
När man står där på mållinjen och vet
att man klarade sig hela vägen dit,
med ens egen kraft och vilja.

Vilken oslagbar känsla..

Jag blir nästan ledsen när jag tänker på hur fort utvecklingen går framåt.
Visst, det kan vara bra. Men det finns vissa saker som jag vet jag kommer
sakna, men som dagens enkla tekniker stadigt kommer ta över.

Jag har suttit och bläddrat bland massa bilder nu ett tag. Och det är just orden
"JAG har suttit och BLÄDDRAT bland massa bilder" som jag lägger märke till.
Kan ni förstå att jag faktiskt har tagit i bilderna? Med dagens enkla och snabba
tekniker så säger man oftast något i stil med "Jag har suttit och kollat på bilder
på datorn". Men det är ju klart. Det går ju på ett nafs att knäppa ett kort och
sedan få in bilden i datorn för att titta på. Näe, inga filmrullar som måste skickas
in och efter ett par veckor komma tillbaka med "fysiska" bilder i ett litet kuvert.

Tyckte det var nyss jag satt i vårat köksfönster, med blicken mot brevlådan och
ihopp på att brevbärarens gula bil skulle dyka upp. Förhoppningsvis med ett
sådant litet kuvert som skulle inhålla bilder från mitt sexårskalas.

Och nej, jag säger inte att jag har något emot att sitta och kolla på bilder på
datorn. Tvärtom. Det är enkelt och snabbt, och helt enkelt perfekt för en latmask
som jag- Och många andra.

Men, för några år sen fick jag ett fotoalbum av min mamma. "Jaha?" tänkte jag.
"Tack mamma, men vad har jag liksom för nytta av de?" Det förstår jag nu.
Bara känslan av att hålla i det röda albumet är oslagbar. Känslan att få veta att
det inte är digitalt, det är på riktigt.

Och då börjar tankarna rulla.. Här sitter jag, med ett X antal fotoalbum på
datorn, en digitalkamera liggandes bredvid mig och en plan på att köpa en
digital fotoram, vill ha, vill ha! Jag är 16 år och om 10 år är jag förhoppningsvis
mamma. Med ett barn, som jag vill kunna ge minnen till, i form av bilder.

Ska jag liksom ge hon/han en CD-skiva med en massa bilder som hon/han
i framtiden kan sitta och kolla på? Det låter inte riktigt.. jag vet inte.. men,
som en bortkastad känsla. Näe, jag ska bannemig sitta timmar med antingen
filmrullar eller skriva ut bilder på fotopapper. Visheten ska få bedra latheten,
det lovar jag här och nu. 

       
Stackars männsiska som orkade läsa sig hit ner. Ni får ursäkta min långa,
onödiga inlägg och hur jag tänker och tycker. Måste bara få ut det nån
stanns, och ja, bloggen drabbas.

Näe, nu är det sängen som gäller! Puss och godnatt :)♥