Man blir bara förbannad!
Asså vart i helvete är världen påväg..På Bilddagboken eller Dayviews som
det nu förtiden heter finns det en grupp som heter Snyggaste Brösten.
Tjejer som lägger upp bilder på sina bröst.. ibland har dom t.om röstning
om vilka bröst som är snyggast.. Blir bara förbannad, nå har man väll ändå
mer vett i skallen än att lägga upp bilder på ens bröst.. sen då alla
jävla kåta killar som ska envisas med att kommentera.. Väx upp för fan!
LEVA
Klockan är kvart över 5. Kan inte sova. Varför vet jag inte, men jag gissar
att det är alla dessa tankar. Jag har blivit så van att jag knappt tänker på
hur ofta jag tänker dom. Det har liksom blivit en del av mina vardag, att
somna med dom, att vakna med dom. Ibland drömmer jag till och med om dom.
Jag väntar fortfarande på dendär dagen, då jag och Jens ska vakna upp bredvid
varandra, i chocktillstånd. Titta på varandra, och säga "Jävlar, vilken mardröm!".
Men den dagen kommer aldrig, jag har börjat förstå de nu. Även fast detdär
pyttelilla hoppet fortfarande finns kvar. Men det är väl bra det, antar jag.
Samtidigt som jag går och väntar på att vakna upp från denna mardröm,
väntar jag även på en uppenbarelse. Att någonting, från ingenstanns,
kunde säga till mig "Det är SÅ du ska göra, då blir det bäst."
Kanske kommer den en vacker dag. Men jag vet att det kommer medföra
en massa smärta.. Som sen kanske leder till någonting bra, förhoppningsvis.
Ibland undrar jag om jag lever i någon slags drömvärld. Jag trodde att det
skulle bli bättre med tiden, att jag liksom skulle lära mig leva med det. Men
i själva verket blir det bara mycket, mycket värre. Att jag liksom inte kan
sitta där på soc och säga "Jag klarar mig. Jag ska klara dethär, det blir bra."
Det känns konstigt. Vart försvann den positiva sidan som alltid annars funnits
där och stöttat mig? Kanske vill jag inte vara stark för mig skull, utan för andras.
Jag vill kunna vara dendär klippan i den hårda stormen, som man liksom kan
klamra sig fast vid och känna sig trygg hos till stormen är över. Men, det är jag
nog inte. Hur mycket jag än vill och försöker.
Jag antar att jag bara får existera. "Man ska leva, inte bara existera", hade jag
som motto förut. Jag skulle ljuga om jag sa att jag lever nu. Jag existerar. Jag
finns. Jag står med fötterna på jorden.
Men en dag vill jag leva, det är därför jag inte vill ge upp. För jag vill LEVA.
att det är alla dessa tankar. Jag har blivit så van att jag knappt tänker på
hur ofta jag tänker dom. Det har liksom blivit en del av mina vardag, att
somna med dom, att vakna med dom. Ibland drömmer jag till och med om dom.
Jag väntar fortfarande på dendär dagen, då jag och Jens ska vakna upp bredvid
varandra, i chocktillstånd. Titta på varandra, och säga "Jävlar, vilken mardröm!".
Men den dagen kommer aldrig, jag har börjat förstå de nu. Även fast detdär
pyttelilla hoppet fortfarande finns kvar. Men det är väl bra det, antar jag.
Samtidigt som jag går och väntar på att vakna upp från denna mardröm,
väntar jag även på en uppenbarelse. Att någonting, från ingenstanns,
kunde säga till mig "Det är SÅ du ska göra, då blir det bäst."
Kanske kommer den en vacker dag. Men jag vet att det kommer medföra
en massa smärta.. Som sen kanske leder till någonting bra, förhoppningsvis.
Ibland undrar jag om jag lever i någon slags drömvärld. Jag trodde att det
skulle bli bättre med tiden, att jag liksom skulle lära mig leva med det. Men
i själva verket blir det bara mycket, mycket värre. Att jag liksom inte kan
sitta där på soc och säga "Jag klarar mig. Jag ska klara dethär, det blir bra."
Det känns konstigt. Vart försvann den positiva sidan som alltid annars funnits
där och stöttat mig? Kanske vill jag inte vara stark för mig skull, utan för andras.
Jag vill kunna vara dendär klippan i den hårda stormen, som man liksom kan
klamra sig fast vid och känna sig trygg hos till stormen är över. Men, det är jag
nog inte. Hur mycket jag än vill och försöker.
Jag antar att jag bara får existera. "Man ska leva, inte bara existera", hade jag
som motto förut. Jag skulle ljuga om jag sa att jag lever nu. Jag existerar. Jag
finns. Jag står med fötterna på jorden.
Men en dag vill jag leva, det är därför jag inte vill ge upp. För jag vill LEVA.
A piece.
Ritade en bild som beskriver mina känslor så bra.
Skulle vela slita ut mitt hjärta och ge en del till varje människa jag älskar.
Ingen nämd, ingen glömd. Tack alla, jag älskar er. ♥
Och JA (läs:NEJ) jag fick inte MVG i bild.
Skulle vela slita ut mitt hjärta och ge en del till varje människa jag älskar.
Ingen nämd, ingen glömd. Tack alla, jag älskar er. ♥
Och JA (läs:NEJ) jag fick inte MVG i bild.
Jag hade kunnat dränka mig själv i vad som helst.
Har inte kunnat gråta på väääldigt, väääldigt länge. Har varit helt tom.
Men idag, kom det. I stora floder, konstant.
Nu vet jag inte var jag står. Vad jag har kvar, vem jag har kvar.
Jag är inte arg, inte på någon. Jag är så förtvivlad och osäker att jag
snart inte vet vad jag själv heter. Men samtidigt är jag så jävla arg,
förbannad, rosenrasande. Undrar varför i FAN detta ska hända just
mig. Jag skulle kunna slåss för sanningen, slåss för min jävla rätt
till att få veta. Skrika ut att nu jävlar får det vara nog.
Men de kan jag inte. För det blir också fel, hur jag än gör.
Men jag har börjat tappat orken, tappat hoppet.
- Och om man inte kan leva på hoppet, vad lever man då för?
Jag skulle vela skriva ett långt brev till alla som är mer eller mindre är inblanad
i dethär. Berätta hur mycket jag älskar dom. Men det känns som att ingen skulle
tro mig i alla fall, egentligen är jag väl bara självisk och tänker bara mitt egna
bästa. Vad vet jag.
Men idag, kom det. I stora floder, konstant.
Nu vet jag inte var jag står. Vad jag har kvar, vem jag har kvar.
Jag är inte arg, inte på någon. Jag är så förtvivlad och osäker att jag
snart inte vet vad jag själv heter. Men samtidigt är jag så jävla arg,
förbannad, rosenrasande. Undrar varför i FAN detta ska hända just
mig. Jag skulle kunna slåss för sanningen, slåss för min jävla rätt
till att få veta. Skrika ut att nu jävlar får det vara nog.
Men de kan jag inte. För det blir också fel, hur jag än gör.
Men jag har börjat tappat orken, tappat hoppet.
- Och om man inte kan leva på hoppet, vad lever man då för?
Jag skulle vela skriva ett långt brev till alla som är mer eller mindre är inblanad
i dethär. Berätta hur mycket jag älskar dom. Men det känns som att ingen skulle
tro mig i alla fall, egentligen är jag väl bara självisk och tänker bara mitt egna
bästa. Vad vet jag.
Bara ett mirakel kan hjälpa mig nu.
"Mår du bra nu?" Nej, jag mår inte bra. Jag mår skit, rent ut sagt.
Hade jag fått som jag velat hade jag bara velat försvinna. Gå under jorden,
gå i ide. Försvinna. Upphöra. Inte finnas till.
Men så lätt är de inte. Istället måste jag stå här, leva och fortsätta. Ta alla
käftsmällar, dag efter dag. Det värsta är inte det som har hänt, utan att hela
tiden känna känslan att man inte vet vad man ska göra. Den äter upp mig
innifrån, sakta men säkert.
Det är okej, jag klarar mig. Brukar jag säga. Det gör jag, jag klarar mig.
Men ibland ställer jag mig frågan, vill jag klara mig..? Vill jag fortsätta leva
med denhär känslan som plågar mig HELA tiden. Känslan av att inte veta
nånting. Inte veta vad man ska göra, inte veta vad man ska tro.
Hur jag än gör, sårar jag någon. Jag skiter blanka fan i hur det går för mig,
bara alla dom får må bra. Jag vill ingen något illa. OAVSETT vilket.
Jag har alltid gett människor en andra chans, ibland till och med en tredje
chans. För det finns inte en enda människa på denna jord som är full i skit,
alla är bra på nånting, alla har någon bra sida.
Medans andra kunde plåga mig med ord och kränkningar, tänkte jag aldrig
några onda tankar om dessa människor. Jag försökte alltid se det fina dom
hade och hoppades att en dag, KANSKE dom slipper hålla på som dom gör.
För inte kan dom må så bra själv, det visste jag.
Vissa saker ångrar jag. Varför sa jag inte ifrån? Varför lät jag det gå så
långt? Hur kunde jag låta EN ENDA person, förstöra så många år av mitt
liv? Men samtidigt är jag glad över detta, över hur stark jag blev. Att jag
övervann allt detdär, JAG KLARADE DET.
Jag önskar att jag kunde säga att 2012 blir ett bra år, men det vore en
lögn. Detta år kommer bli tufft, så innihelvetes jävla tufft. Jag vet att
jag kommer få gråta mig till sömns många nätter, tänka tankar om
att ge upp. Jag vet att jag kommer vara arg, besviken, förtvivlad och
helt krossad. Jag vet de.
Jag vill alla så väl. Om jag ändå kunde trolla, och hjälpa alla igenom
detta. Ingen förtjänar det. Alla dessa människor som jag älskar med
hela mitt hjärta, jag klarar mig inte utan nån utav er. Jag vill inte vara
utan er! Jag skulle kunna göra ALLT för er, ALLT.
Bara ett mirakel kan hjälpa mig nu.
Hade jag fått som jag velat hade jag bara velat försvinna. Gå under jorden,
gå i ide. Försvinna. Upphöra. Inte finnas till.
Men så lätt är de inte. Istället måste jag stå här, leva och fortsätta. Ta alla
käftsmällar, dag efter dag. Det värsta är inte det som har hänt, utan att hela
tiden känna känslan att man inte vet vad man ska göra. Den äter upp mig
innifrån, sakta men säkert.
Det är okej, jag klarar mig. Brukar jag säga. Det gör jag, jag klarar mig.
Men ibland ställer jag mig frågan, vill jag klara mig..? Vill jag fortsätta leva
med denhär känslan som plågar mig HELA tiden. Känslan av att inte veta
nånting. Inte veta vad man ska göra, inte veta vad man ska tro.
Hur jag än gör, sårar jag någon. Jag skiter blanka fan i hur det går för mig,
bara alla dom får må bra. Jag vill ingen något illa. OAVSETT vilket.
Jag har alltid gett människor en andra chans, ibland till och med en tredje
chans. För det finns inte en enda människa på denna jord som är full i skit,
alla är bra på nånting, alla har någon bra sida.
Medans andra kunde plåga mig med ord och kränkningar, tänkte jag aldrig
några onda tankar om dessa människor. Jag försökte alltid se det fina dom
hade och hoppades att en dag, KANSKE dom slipper hålla på som dom gör.
För inte kan dom må så bra själv, det visste jag.
Vissa saker ångrar jag. Varför sa jag inte ifrån? Varför lät jag det gå så
långt? Hur kunde jag låta EN ENDA person, förstöra så många år av mitt
liv? Men samtidigt är jag glad över detta, över hur stark jag blev. Att jag
övervann allt detdär, JAG KLARADE DET.
Jag önskar att jag kunde säga att 2012 blir ett bra år, men det vore en
lögn. Detta år kommer bli tufft, så innihelvetes jävla tufft. Jag vet att
jag kommer få gråta mig till sömns många nätter, tänka tankar om
att ge upp. Jag vet att jag kommer vara arg, besviken, förtvivlad och
helt krossad. Jag vet de.
Jag vill alla så väl. Om jag ändå kunde trolla, och hjälpa alla igenom
detta. Ingen förtjänar det. Alla dessa människor som jag älskar med
hela mitt hjärta, jag klarar mig inte utan nån utav er. Jag vill inte vara
utan er! Jag skulle kunna göra ALLT för er, ALLT.
Bara ett mirakel kan hjälpa mig nu.
Game over.
Snart ger jag upp.
Don't try to fight the feeling.
Jag kommer aldrig glömma DEN dagen. Jag minns den som om de var igår,
varje liten känsla jag hade i kroppen. Hur jag svävade på små, rosa, fluffiga
moln påväg hem.
Du hade visat det så tydligt redan från början. Du använde ord som "ska" och
"din". Men ändå blev det som aldrig helt klart för mig. Förutom just den
kvällen, då jag visste vad jag ville, helt plötsligt.
Du har alltid varit bäst i hela världen på att få mig att må bra, och det är du
fortfarande. Det finns ingen som kan trösta mig som du, ingen som kan få
mig att känna såhär.
Det spelar ingen roll vad folk säger, vad dom tänker och tycker. Man kan
bara inte blåsa bort en känsla som man så starkt känner, man kan inte
sudda bort känslor. Det är du och jag det handlar om, ingen annan.
Ibland blir jag så less på folks åsikter. Egentligen vill jag bara skriva rätt
ut att dom ska knipa käft och försvinna. Men som den fega personen
man är, står man bara där. Helt tyst. Sväljer ilskan och tar ut det på
något annat i stället.
Du förtjänar inte dethär. Det gör ingen. Jag känner dig så jävla bra,
bättre än alla andra. Vad som än händer så vill jag dig inget illa,
det gör jag inte. Har så jävla mycket att tacka dig för. ♥
varje liten känsla jag hade i kroppen. Hur jag svävade på små, rosa, fluffiga
moln påväg hem.
Du hade visat det så tydligt redan från början. Du använde ord som "ska" och
"din". Men ändå blev det som aldrig helt klart för mig. Förutom just den
kvällen, då jag visste vad jag ville, helt plötsligt.
Du har alltid varit bäst i hela världen på att få mig att må bra, och det är du
fortfarande. Det finns ingen som kan trösta mig som du, ingen som kan få
mig att känna såhär.
Det spelar ingen roll vad folk säger, vad dom tänker och tycker. Man kan
bara inte blåsa bort en känsla som man så starkt känner, man kan inte
sudda bort känslor. Det är du och jag det handlar om, ingen annan.
Ibland blir jag så less på folks åsikter. Egentligen vill jag bara skriva rätt
ut att dom ska knipa käft och försvinna. Men som den fega personen
man är, står man bara där. Helt tyst. Sväljer ilskan och tar ut det på
något annat i stället.
Du förtjänar inte dethär. Det gör ingen. Jag känner dig så jävla bra,
bättre än alla andra. Vad som än händer så vill jag dig inget illa,
det gör jag inte. Har så jävla mycket att tacka dig för. ♥
Wanna know the truth?
Nu börjar jag bli riktigt, riktigt less på bilder jag om och om igen ser på internet.
På tjejer som laddar upp en bild på dom själva. Tjejer med helt normala, fina
hälsosamma kroppar. "Jag hatar min kropp, vill få bort allt fläsk", "Tjock, jag
vet." eller varför inte "Blir så less på folk som säger att jag är smal, jag är
tjock!"
Det finns två typer av dessa människor. Människor som VERKLIGEN tycker dom
är tjock, och människor som vill bli bombad med kommentarer "du är inte tjock!"
Jag blir så frustrerad! Jag vill få hela världen att känna sig fina! Varesig dom är
korta, långa, tjocka, smala, svarta eller vita. Så länge ni läser denna blogg kommer
ni få höra mig tjata, DET FINNS INGEN MALL PÅ HUR EN MÄNNISKA SKA SE UT.
DET FINNS INGET RÄTT OCH FEL!
Och nu jävlar, nu tänker inte jag gömma mig för denna världs åsikter och syn
på hur en människa bör vara.
Vet ni hur jag mycket jag ogillar min kropp? Jag verkligen HATAR den vissa gånger.
Jag frågar mig ofta, varför fick jag denhär kroppen? Varför kan inte jag få vara smal
som alla andra?
Men med tiden, har jag lärt mig att leva med den. Lärt mig att acceptera hur jag ser
ut. Det är inte lätt, det är så sjukt innihelvetes svårt om jag ska utrycka mig rätt.
Men jag har lärt mig. Istället för att hela tiden gå och störa mig på det jag hatar,
försöker jag titta på det jag faktiskt är nöjd över.
Jag har nästintill alltid varit, och jag kommer alltid vara mullig. Som jag och Sandra
alltid säger till varandra, "du skulle inte vara du om du inte såg ut så".
Markeringarna visar på ett ungefär hur jag skulle vela beskära bort lite överflöd. Men,
detdär är min kropp. Jag är inte nöjd med den, men jag har lärt mig leva med den. Med
MIN kropp.
Snälla, gulliga, underbara människor därute.. Om jag kunde skulle jag ge er ett piller som
gjorde att ni kunde lära er att acceptera er själva! För vet ni hur fina ni är? Du är precis
lika fin som dendär snygga omslagstjejen du såg på pressbyrån härom kvällen. Förstår du de?
Nu kan ni få bomba mig med kommentarer om att jag är tjock/fet/whatever. Men vet ni vad
det bästa är? Jag bryr mig inte :) Så pusspuss!
På tjejer som laddar upp en bild på dom själva. Tjejer med helt normala, fina
hälsosamma kroppar. "Jag hatar min kropp, vill få bort allt fläsk", "Tjock, jag
vet." eller varför inte "Blir så less på folk som säger att jag är smal, jag är
tjock!"
Det finns två typer av dessa människor. Människor som VERKLIGEN tycker dom
är tjock, och människor som vill bli bombad med kommentarer "du är inte tjock!"
Jag blir så frustrerad! Jag vill få hela världen att känna sig fina! Varesig dom är
korta, långa, tjocka, smala, svarta eller vita. Så länge ni läser denna blogg kommer
ni få höra mig tjata, DET FINNS INGEN MALL PÅ HUR EN MÄNNISKA SKA SE UT.
DET FINNS INGET RÄTT OCH FEL!
Och nu jävlar, nu tänker inte jag gömma mig för denna världs åsikter och syn
på hur en människa bör vara.
Vet ni hur jag mycket jag ogillar min kropp? Jag verkligen HATAR den vissa gånger.
Jag frågar mig ofta, varför fick jag denhär kroppen? Varför kan inte jag få vara smal
som alla andra?
Men med tiden, har jag lärt mig att leva med den. Lärt mig att acceptera hur jag ser
ut. Det är inte lätt, det är så sjukt innihelvetes svårt om jag ska utrycka mig rätt.
Men jag har lärt mig. Istället för att hela tiden gå och störa mig på det jag hatar,
försöker jag titta på det jag faktiskt är nöjd över.
Jag har nästintill alltid varit, och jag kommer alltid vara mullig. Som jag och Sandra
alltid säger till varandra, "du skulle inte vara du om du inte såg ut så".
Markeringarna visar på ett ungefär hur jag skulle vela beskära bort lite överflöd. Men,
detdär är min kropp. Jag är inte nöjd med den, men jag har lärt mig leva med den. Med
MIN kropp.
Snälla, gulliga, underbara människor därute.. Om jag kunde skulle jag ge er ett piller som
gjorde att ni kunde lära er att acceptera er själva! För vet ni hur fina ni är? Du är precis
lika fin som dendär snygga omslagstjejen du såg på pressbyrån härom kvällen. Förstår du de?
Nu kan ni få bomba mig med kommentarer om att jag är tjock/fet/whatever. Men vet ni vad
det bästa är? Jag bryr mig inte :) Så pusspuss!
Knocking on HELLSdoor.
Är rädd att jag bara kommer skriva deppinlägg nuförtiden. Var ska jag börja?
Efter allt jag skrivit borde ni kanske insett hur mitt liv är just nu.
Det känns som att jag har gjort allt för dig, ALLT. Jag känner mig så jävla billig
ibland. Jag frågar mig ofta varför jag finns, vad min uppgift här i livet är. Är det
att vara alla till lags? Så mycket att jag ofta glömmer bort hur JAG mår.
Hade de inte varit för att jag har en sån stor dröm här i livet, hade jag gett upp
för länge sen. Jag vill leva. Jag vill leva och må bra. Jag vill skaffa barn, hus,
bil, höns och hundar. Jag vill resa. Jag vill dö gammal, av naturliga själ.
Men, jag vet inte hur mycket mer jag orkar. Precis som en person sa till mig,
"jag förstår varför folk skjuter sig i huvudet.. det blir väl liksom för många
outhärdliga tankar där inne." Nu i efterhand förstår jag var den menade,
kunde inte sagt det bättre själv.
´
Ibland känns det som att jag är för positiv för mitt egna bästa. "Det blir nog bra."
Istället för "Troligvis blir det nog inte så bra, men man kan ju hoppas på det bästa."
eller varför inte "Nej, det blir inte bra." ?
Plötlsligt vet jag inte vad som är det bästa för mig. Är det att försöka gå tillbaka
till de "normala", lämna det som låg mig så varmt om hjärtat, leva i nuet, eller
bara fly? Från allt och alla. HUR FAN SKA JAG VETA? Valen jag gör nu kan ju
avgöra min framtid.
Det som har hänt mig, ska inte behöva hände en enda människa. För det är
verkligen något jag fruktat i hela mitt liv. Ibland tänker jag att jag kanske
förtjänar dethär? Av en anledning jag dock inte kan hitta. Men samtidigt
undrar jag varför. Jag har varit både dig och dig trogen. Ställt upp, visat
alla min kärlek. Varför skulle nån av er göra såhär då? mot MIG?
Jag har alltid haft 1000 energikällor. Men var är dom nu?
Några få ord.
Ta reda på sanningen, före ni dömer.
Ni vet ingenting.
Skaffa ett annat intresse än att sprida rykten.
Patetiska, jävla människor.
Punkt.
Att gråta med ett leende.
Helvete, helvete, helvete. Vad är det med mig?! Så fort kvällen kommer och
jag sätter mig ner vid datorn, slår på musik och tar det lungt, då får jag en
klump i halsen och har svårt att hålla tårarna borta. Jag vill bara gråta floder,
men samtidigt känner jag mig helt tom.
Min trogna dagbok, vid namn "Siri" ligger hemma. Hemma i Bodstrand.
Den skrev jag alltid i förut, före mitt liv blev bra. Nu saknar jag den.
Jag skulle behöva fatta penna och skriva, skriva och skriva.
Men då får bloggen ta smällen istället.
Imorgon inleder jag sista veckan på dagiset. Det känns hemskt. Rent utan
fruktansvärt. Jag vill inte tillbaka till skolan. Jag vill inte känna mig utpekad.
Alla andra rykten sprids ju fortare än ögat, varför skulle inte detta göra det?
Jag är rädd för vad folk vet och tror. Vad dom tycker. Kommer jag bli sedd
som dendär själviska idioten? Hur ska jag veta?
Jag orkar inte ens tänka på allt jag har i skolan. Jag som hade lovat mig själv
att visa mina framfötter detta år, men då hände allt. Detdär matteprovet
jag skulle göra innan jul, detdär hemprovet som skulle varit inlämnat för länge
sen, alla bilder jag ska fota. Jag orkar inte. Det går bara inte. Varken orken
eller insperationen finns där och jag är inte mig själv. Det enda jag orkar lägga
ner min energi på nu är körkoret. För det har jag velat ha så länge. Och är jag
SÅÅ nära, men ändå så långt ifrån. Jag vill bara ha detdär kortet i handen, känna
mig fri att träffa vem jag vill, när jag vill.
Nästa helg är det min 18-årsdag också. 18 år. Jag är så gott som stor nu, men jag
känner mig ändå som världens minsta och hjälplösaste människa i värden. Det kommer
inte bli en vanlig födelsedag, som det varit alla andra 17 födelsedagar. Men jag hoppas,
hoppas, HOPPAS ändå att den blir bra. Det viktigaste för mig är att fira den med personer
som jag alltid firat med alla andra år. Och att slippa höra allas åsikter. Jag vill att det
ska vara min dag, en dag som tar mig ifrån verkligheten för ett tag. Om det finns någon
gud, snälla hör min bön om detta, AMEN.
Ibland funderar jag att skriva en önskelista till tomten. "Hej tomten. I år önskar jag mig
en tidsmaskin, en lögndetektor eller ett nytt liv. Om du inte ger min något av dessa, kan
du glömma att jag ställer ut nån jävla gröt till dig. Tack på förhand!"
Men det går ju inte. Det fattar ju till och med jag.
Men det jag VERKLIGEN önskar mig i födelsedagspressent och julklapp är att min familj,
och alla jag älskar. Får världens bästa jul, och alla andra övriga dagar. Att dom får leva
lyckligt med ett leende på läpparna. Och att vi en dag kan stå där, blicka tillbaka på
denhär tiden och inse att det var DÅ, och att nu är nu, att det är bra. Att allt är bra, att
vi har varandra. Att vi tog oss igenom denhär stormen, även fast man kanske var beredd
på att ge upp många gånger. MEN, vi klarade det. Tillsammans.
För det som inte dödar, det härdar. What dosen't kill you, makes you stronger.
jag sätter mig ner vid datorn, slår på musik och tar det lungt, då får jag en
klump i halsen och har svårt att hålla tårarna borta. Jag vill bara gråta floder,
men samtidigt känner jag mig helt tom.
Min trogna dagbok, vid namn "Siri" ligger hemma. Hemma i Bodstrand.
Den skrev jag alltid i förut, före mitt liv blev bra. Nu saknar jag den.
Jag skulle behöva fatta penna och skriva, skriva och skriva.
Men då får bloggen ta smällen istället.
Imorgon inleder jag sista veckan på dagiset. Det känns hemskt. Rent utan
fruktansvärt. Jag vill inte tillbaka till skolan. Jag vill inte känna mig utpekad.
Alla andra rykten sprids ju fortare än ögat, varför skulle inte detta göra det?
Jag är rädd för vad folk vet och tror. Vad dom tycker. Kommer jag bli sedd
som dendär själviska idioten? Hur ska jag veta?
Jag orkar inte ens tänka på allt jag har i skolan. Jag som hade lovat mig själv
att visa mina framfötter detta år, men då hände allt. Detdär matteprovet
jag skulle göra innan jul, detdär hemprovet som skulle varit inlämnat för länge
sen, alla bilder jag ska fota. Jag orkar inte. Det går bara inte. Varken orken
eller insperationen finns där och jag är inte mig själv. Det enda jag orkar lägga
ner min energi på nu är körkoret. För det har jag velat ha så länge. Och är jag
SÅÅ nära, men ändå så långt ifrån. Jag vill bara ha detdär kortet i handen, känna
mig fri att träffa vem jag vill, när jag vill.
Nästa helg är det min 18-årsdag också. 18 år. Jag är så gott som stor nu, men jag
känner mig ändå som världens minsta och hjälplösaste människa i värden. Det kommer
inte bli en vanlig födelsedag, som det varit alla andra 17 födelsedagar. Men jag hoppas,
hoppas, HOPPAS ändå att den blir bra. Det viktigaste för mig är att fira den med personer
som jag alltid firat med alla andra år. Och att slippa höra allas åsikter. Jag vill att det
ska vara min dag, en dag som tar mig ifrån verkligheten för ett tag. Om det finns någon
gud, snälla hör min bön om detta, AMEN.
Ibland funderar jag att skriva en önskelista till tomten. "Hej tomten. I år önskar jag mig
en tidsmaskin, en lögndetektor eller ett nytt liv. Om du inte ger min något av dessa, kan
du glömma att jag ställer ut nån jävla gröt till dig. Tack på förhand!"
Men det går ju inte. Det fattar ju till och med jag.
Men det jag VERKLIGEN önskar mig i födelsedagspressent och julklapp är att min familj,
och alla jag älskar. Får världens bästa jul, och alla andra övriga dagar. Att dom får leva
lyckligt med ett leende på läpparna. Och att vi en dag kan stå där, blicka tillbaka på
denhär tiden och inse att det var DÅ, och att nu är nu, att det är bra. Att allt är bra, att
vi har varandra. Att vi tog oss igenom denhär stormen, även fast man kanske var beredd
på att ge upp många gånger. MEN, vi klarade det. Tillsammans.
För det som inte dödar, det härdar. What dosen't kill you, makes you stronger.
Give me the strength to carry on.
Jag hatar den här ångesten som kommer då och då. När jag känner mig ledsen,
missförstådd, rädd och osäker. Det är så frustrerande att veta att man är 17 år,
att man har hela livet framför sig och redan börjar tvivla på om man ens vill se
någon framtid.
Jag borde ha förstått att allting var för bra för att vara sant. Jag gick liksom omkring
och kände mig lycklig. JAG kände mig lycklig. Jag hade uppnått några av mina drömmar.
Jag mådde bra, jag trivdes. Jag trivdes med mig själv, jag trivdes med mitt liv.
Men när det var som bäst, skulle givetvis allting falla samman. Som ett korthus. Det
som tagit sån mycket tid och prestation för att bygga upp, rasade på bara ett få sekunder.
Man står liksom där, samtidigt som det känns som att hela världen snurrar. Man liksom ser
allting suddigt. Man varken vill eller vågar se någon framtid, för att man inerst inne vet
att det ändå inte kommer bli så.
Jag har alltid varit en sån person som försökt se allting positivt. Men på senare tid har
jag börjat tvivla på mig själv. "Sluta tänka positivt hela jävla tiden. Allting kommer ju
ändå bara gå åt helvete. Fattar du inte det, Minna?!". Varför ska jag? Hela mitt liv har
ju ändå varit kaos, och när jag VÄL finner lyckan ska allting förstöras. Varför skulle
jag ha tur? Varför skulle jag få vara glad? Är det ens tillåtet att rakt ut säga, att man
är en lycklig människa?
Jag vill bara att allt detta ska vara över. Jag vill få svar på alla mina frågor. Jag vill
känna att jag är en person inte alla kan ta förgivet och köra med. Jag vill känna mig
stark. Jag vill kunna stå stadigt här på jorden och känna att jag kan bryta varenda
is.
Ge mig styrka.
missförstådd, rädd och osäker. Det är så frustrerande att veta att man är 17 år,
att man har hela livet framför sig och redan börjar tvivla på om man ens vill se
någon framtid.
Jag borde ha förstått att allting var för bra för att vara sant. Jag gick liksom omkring
och kände mig lycklig. JAG kände mig lycklig. Jag hade uppnått några av mina drömmar.
Jag mådde bra, jag trivdes. Jag trivdes med mig själv, jag trivdes med mitt liv.
Men när det var som bäst, skulle givetvis allting falla samman. Som ett korthus. Det
som tagit sån mycket tid och prestation för att bygga upp, rasade på bara ett få sekunder.
Man står liksom där, samtidigt som det känns som att hela världen snurrar. Man liksom ser
allting suddigt. Man varken vill eller vågar se någon framtid, för att man inerst inne vet
att det ändå inte kommer bli så.
Jag har alltid varit en sån person som försökt se allting positivt. Men på senare tid har
jag börjat tvivla på mig själv. "Sluta tänka positivt hela jävla tiden. Allting kommer ju
ändå bara gå åt helvete. Fattar du inte det, Minna?!". Varför ska jag? Hela mitt liv har
ju ändå varit kaos, och när jag VÄL finner lyckan ska allting förstöras. Varför skulle
jag ha tur? Varför skulle jag få vara glad? Är det ens tillåtet att rakt ut säga, att man
är en lycklig människa?
Jag vill bara att allt detta ska vara över. Jag vill få svar på alla mina frågor. Jag vill
känna att jag är en person inte alla kan ta förgivet och köra med. Jag vill känna mig
stark. Jag vill kunna stå stadigt här på jorden och känna att jag kan bryta varenda
is.
Ge mig styrka.
Helvete
Det är när julkänslorna kommer som jag saknar er som mest. Jag vill vara där.
Öppna julkalendern tillsammans med, mysa bland allt julpynt som slår allt annat,
baka, och bara vara. Finnas till. Känna att allt är somvanligt, känna som förut.
Jag blir så ledsen när jag tänker "det kommer nog aldrig bli som förut igen",
men vem vet. Om jag inte lever på hoppet.. vad ska jag då leva för? Jag
måste hoppas att allt löser sig, hoppas på att det blir bra.
Jag saknar er så att det gör ont. Det riktigt plågar mig inombords. På kvällarna
är det värst, då jag landar. Tack och lov finns det folk här som förstår och tröstar
mig.
Jag tänker ofta på vad jag gör, vem jag sårar, vad som är rätt, vad som är fel.
Men sakta men säkert har jag börjat inse att det finns inget svar i dethär. Eftersom
vad jag än gör blir fel. Det är verkligen så. Jag är en slags person i någon ögon,
och en helt annan person i den andras. Dum eller snäll. Snäll eller dum.
Snälla gud, om du finns. Hjälp mig igenom detta. Vaka över alla jag älskar, hjälp
alla igenom denna hårda storm. Amen.
Kommer aldrig, aldrig, ALDRIG sluta älska er.
Öppna julkalendern tillsammans med, mysa bland allt julpynt som slår allt annat,
baka, och bara vara. Finnas till. Känna att allt är somvanligt, känna som förut.
Jag blir så ledsen när jag tänker "det kommer nog aldrig bli som förut igen",
men vem vet. Om jag inte lever på hoppet.. vad ska jag då leva för? Jag
måste hoppas att allt löser sig, hoppas på att det blir bra.
Jag saknar er så att det gör ont. Det riktigt plågar mig inombords. På kvällarna
är det värst, då jag landar. Tack och lov finns det folk här som förstår och tröstar
mig.
Jag tänker ofta på vad jag gör, vem jag sårar, vad som är rätt, vad som är fel.
Men sakta men säkert har jag börjat inse att det finns inget svar i dethär. Eftersom
vad jag än gör blir fel. Det är verkligen så. Jag är en slags person i någon ögon,
och en helt annan person i den andras. Dum eller snäll. Snäll eller dum.
Snälla gud, om du finns. Hjälp mig igenom detta. Vaka över alla jag älskar, hjälp
alla igenom denna hårda storm. Amen.
Kommer aldrig, aldrig, ALDRIG sluta älska er.
Hugo Rosas berättar..
"hon är helt besatt av att köpa skor, precis som alla tjejer.."
SÅ, med andra ord borde egentligen jag och Sandra vara killar? Bara för att vi inte
är besatt av att köpa skor?
Hm...
Hur FAN tänker man!?
Vad är det för jävla ungar som stoppar in en raket i en hunds mun, och sen tejpar igen den??
VAD FAN TÄNKER MAN!? DET ÄR SÅNTHÄR SOM FÅR MIG ATT VELA MÖÖÖRDA! Vilka jävla idioter
det finns, hoppas dom fick lida för dethär! Åååh, jag sitter och grinar samtidigt som jag kokar
av ilska, aaaaaaah!
Hunden gick självklart inte att rädda. Hoppas den sover gott, den slipper trots allt denna grymma värld!
I'm not a girl, not yet a women.
Jag blir så ledsen. Men samtidigt så arg, besviken, förtvivlad, förstörd, förbannad.
Går inte att beskriva.
Jag har inte valt dethär. Jag är egentligen knappt delaktig. ÄNDÅ är det jag som
får ta smällen. Allt jag någonsin ville var att få er att förstå, hur jag kände. Ni
hörde nog aldrig mitt rop på hjälp, även fast jag tyckte att jag visade det så tydligt.
Allt jag någonsin ville var att kämpa. Kämpa för allt och alla. Jag ville att alla skulle
må bra, ALLA. Trots att jag försökte så gott jag kunde, tror ni att jag gjorde precis
tvärtom. Var dum och motarbetade er.
Det är inte lätt när man inte kan förklara, när man knappt får förklara. Jag är en
individ. Jag har min egna tankar och uppfattningar om saker och ting, precis som
ni. Jag har inte dumförklarat er för de. Jag förstår fullständigt att ni valde vem ni
skulle tro på, jag förstår helt och hållet.
Blir så ledsen när det känns som allt jag säger åt er är som tomma ord. Att det
inte finns nån mening i det jag säger. Även fast jag verkligen försöker få er att
förstå, att trots allt, så älskar jag er precis lika mycket som förut. Vårat liv har
bara fått sig en rejäl smäll, för alla.
Jag är rädd. Livrädd. Har aldrig någonsin varit såhär rädd. Jag är rädd för allt,
precis allt. Vad som än händer har JAG förlorat någonting, inte någon annan.
Jag saknar er så. Men vad spelar det för roll? Vad är jag i era ögon? Vill knappt
veta. Men varför? VARFÖR? Önskar ni kunde se bortom allt som har hänt, jag
är samma människa. MEN, jag är inte hur stark som helst. Jag klarar inte att
svälja och ta emot allt. Det blev för mycket, helt enkelt.
Ikväll släppte jag och Jens iväg en såndär flygande lykta. Vi önskade oss varsin
grej, utan att berätta för varandra. Ändå är jag nästan övertygad om att våra
önskningar inte skillde sig så mycket från varandra.
Var så fint att se den flyga upp i de svarta. Hur den bara for längre och längre
bort, och tillslut inte syntes längre. Måste göras om.
Går inte att beskriva.
Jag har inte valt dethär. Jag är egentligen knappt delaktig. ÄNDÅ är det jag som
får ta smällen. Allt jag någonsin ville var att få er att förstå, hur jag kände. Ni
hörde nog aldrig mitt rop på hjälp, även fast jag tyckte att jag visade det så tydligt.
Allt jag någonsin ville var att kämpa. Kämpa för allt och alla. Jag ville att alla skulle
må bra, ALLA. Trots att jag försökte så gott jag kunde, tror ni att jag gjorde precis
tvärtom. Var dum och motarbetade er.
Det är inte lätt när man inte kan förklara, när man knappt får förklara. Jag är en
individ. Jag har min egna tankar och uppfattningar om saker och ting, precis som
ni. Jag har inte dumförklarat er för de. Jag förstår fullständigt att ni valde vem ni
skulle tro på, jag förstår helt och hållet.
Blir så ledsen när det känns som allt jag säger åt er är som tomma ord. Att det
inte finns nån mening i det jag säger. Även fast jag verkligen försöker få er att
förstå, att trots allt, så älskar jag er precis lika mycket som förut. Vårat liv har
bara fått sig en rejäl smäll, för alla.
Jag är rädd. Livrädd. Har aldrig någonsin varit såhär rädd. Jag är rädd för allt,
precis allt. Vad som än händer har JAG förlorat någonting, inte någon annan.
Jag saknar er så. Men vad spelar det för roll? Vad är jag i era ögon? Vill knappt
veta. Men varför? VARFÖR? Önskar ni kunde se bortom allt som har hänt, jag
är samma människa. MEN, jag är inte hur stark som helst. Jag klarar inte att
svälja och ta emot allt. Det blev för mycket, helt enkelt.
Ikväll släppte jag och Jens iväg en såndär flygande lykta. Vi önskade oss varsin
grej, utan att berätta för varandra. Ändå är jag nästan övertygad om att våra
önskningar inte skillde sig så mycket från varandra.
Var så fint att se den flyga upp i de svarta. Hur den bara for längre och längre
bort, och tillslut inte syntes längre. Måste göras om.
The only thing I keep asking myself is:
Kan NÅGON svara på de?
Vad gör man när man försöker göra ALLT för alla andra, men ändå misslyckas
man totalt? Och sedan när man för EN gång skull tänker på sig själv, då är
man självisk och dum. Varför?
Anna skipper kan slänga sig i väggen!
Vet ni en sak, flickor? Att när man har rödaveckan, så att säga.
Då FÅR man äta hur mycket man vill, och hur onyttigt man vill.
För det är vi värda, med tanke på vad vi får genomgå varje månad!
Och alla killar ska bara knipa käft. Dom vet ingenting. Kommer dom
med en kommentar "men faan, vad du äter!" Skit i dom, ge dom
fingret och ät ÄNNU mer.
Som jag tillexempel. Under dessa 5-7 dagar skiter jag i allt vad nyttigheter är.
Just nu håller jag på att baka muffins, och unnar mig samtidigt lite smet.
Det är bra skit de!
(Lägger upp receptet sen.)
Jag skulle göra vad som helst för en tidsmaskin.
Jag kommer aldrig få veta om jag gör rätt beslut.
Vad jag än väljer för väg blir det fel, hur jag
än gör blir någon sårad.
Tänk att livet kan få sig en sådan plötslig vändning?
Att man ställs inför ett beslut att välja mellan två sidor,
två sidor som man älskar.
Nej, det är inte rättvist. Jag valde inte dethär.
Jag älskar er alla så innerligt.
Varför, varför, varför?
Ser ni inte hur mycket jag lider?
"vi kommer stötta dig, vad som än händer"
Vad hände med de? Var allt bara tomma ord?
Önskar bara att ni förstod.
Även fast ni tror det, så sitter vi inte i samma sjunkade båt.
Det är jag som måste välja om jag ska följa med båten ner
till havets botten, eller simma upp mot ytan igen.
Men somsagt, jag kommer aldrig veta om jag gör rätt.
Jag önskar bara att jag kunde ha er alla. Att allt var
som förut. Men det kommer det aldrig bli igen, aldrig.
Ibland måste man vara den som strider ensam.
Jens är inte bara den som fick mig på kroken, och gjorde mig oberskrivligt kär, han
är också min bästa vän. Utan honom vet jag inte hur det skulle gått. Det hade nog inte
gått överhuvudtaget. ♥
Härom kvällen fick jag en såndär käftsmäll. Ni vet en sån som kommer då och då, helt
utan förvarning och som gör så innerligt ont. Hade jag haft en tårbassäng hade jag kunnat
fylla den, jag lovar.
Det var som att hela världen plötsligt stod emot mig. Som att jag var ensammen kvar i ett
krig jag ändå aldrig skulle vinna. Allt jag så länge hållt inom mig ville bara ut.
Jens var där, helt tiden. Han lyssnade på allt jag hade att säga. Jag frågade honom varför
så många personer strävar efter att såra, varför jag inte kan vara nöjd med mig själv vad
jag än gör, varför allt känns piss i skolan. Inte kunde jag väl ana att han hade ett svar på
allt detta, ett enda svar.
Allting här i världen handlar om vad andra ska tycka. Man ska vara nog fin, nog bra. Annars
anses man inte var duglig. Personer som strävar efter att såra dig, dom är nivån under. Dom
känner sig inte nog bra. Även fast man av någon okänd anledning alltid ser upp till sådana personer.
Varför? Är det så himla häftigt att vara den som spyr galla över folk jämt och ständigt? Personer som
gör sådant mår egentligen sämre än en själv. Självklart kliver man upp ett steg om man underkastar
någon annan. Det är nästan logiskt.
Att inte känna sig nog fin och nog bra, trodde jag betydde att man helt enkelt inte var som den och den.
Jens berättade att det handlade om nått helt annat. Man bryr sig för mycket om vad folk ska tycka.
"Minna, visst har du gått upp lite vikt nu. Kanske borde du göra någonting åt de?" Det är mer än en gång
jag har fått höra sådant. Och istället för att svara "Joo, jaaa.. jag vet" som jag alltid gör. Varför inte svara
någonting i stil med "Jag vet. Men jag bryr mig inte". Är det andra som ska bestämma hur du ska se ut?
Är det andra som ska bestämma när du mår bra? Be dom att låta bli att titta på dig då, om dom nu stör
sig så innerligt på hur du ser ut.
Jag ser alltid upp till Jens, bara för att han vågar stå för den han är. Han bryr sig inte en sekund om
människors åsikter angående om hur man ska se ut och vara. Det gäller att hitta det man mår riktigt
bra av. Så länge det inte handlar om att skada någon annan.
Jag tycker alla borde tänka på detta som jag fick lära mig. Att inte bry er om vad andra tycker.
Det är du som väljer hur sidorna i din livsbok ska se ut, och hur den ska sluta. DU, DU, DU och
INGEN annan!
Och istället för att tänka på vilka som inte gillar dig för den du är, tänk på som VERKLIGEN gör de.
Den som tycker du är fin även när du känner dig som fulast, den som inte bryr sig vare sig du är
smal, kort, lång eller tjock. Det är dom personerna man ska hålla fast vid.
är också min bästa vän. Utan honom vet jag inte hur det skulle gått. Det hade nog inte
gått överhuvudtaget. ♥
Härom kvällen fick jag en såndär käftsmäll. Ni vet en sån som kommer då och då, helt
utan förvarning och som gör så innerligt ont. Hade jag haft en tårbassäng hade jag kunnat
fylla den, jag lovar.
Det var som att hela världen plötsligt stod emot mig. Som att jag var ensammen kvar i ett
krig jag ändå aldrig skulle vinna. Allt jag så länge hållt inom mig ville bara ut.
Jens var där, helt tiden. Han lyssnade på allt jag hade att säga. Jag frågade honom varför
så många personer strävar efter att såra, varför jag inte kan vara nöjd med mig själv vad
jag än gör, varför allt känns piss i skolan. Inte kunde jag väl ana att han hade ett svar på
allt detta, ett enda svar.
Allting här i världen handlar om vad andra ska tycka. Man ska vara nog fin, nog bra. Annars
anses man inte var duglig. Personer som strävar efter att såra dig, dom är nivån under. Dom
känner sig inte nog bra. Även fast man av någon okänd anledning alltid ser upp till sådana personer.
Varför? Är det så himla häftigt att vara den som spyr galla över folk jämt och ständigt? Personer som
gör sådant mår egentligen sämre än en själv. Självklart kliver man upp ett steg om man underkastar
någon annan. Det är nästan logiskt.
Att inte känna sig nog fin och nog bra, trodde jag betydde att man helt enkelt inte var som den och den.
Jens berättade att det handlade om nått helt annat. Man bryr sig för mycket om vad folk ska tycka.
"Minna, visst har du gått upp lite vikt nu. Kanske borde du göra någonting åt de?" Det är mer än en gång
jag har fått höra sådant. Och istället för att svara "Joo, jaaa.. jag vet" som jag alltid gör. Varför inte svara
någonting i stil med "Jag vet. Men jag bryr mig inte". Är det andra som ska bestämma hur du ska se ut?
Är det andra som ska bestämma när du mår bra? Be dom att låta bli att titta på dig då, om dom nu stör
sig så innerligt på hur du ser ut.
Jag ser alltid upp till Jens, bara för att han vågar stå för den han är. Han bryr sig inte en sekund om
människors åsikter angående om hur man ska se ut och vara. Det gäller att hitta det man mår riktigt
bra av. Så länge det inte handlar om att skada någon annan.
Jag tycker alla borde tänka på detta som jag fick lära mig. Att inte bry er om vad andra tycker.
Det är du som väljer hur sidorna i din livsbok ska se ut, och hur den ska sluta. DU, DU, DU och
INGEN annan!
Och istället för att tänka på vilka som inte gillar dig för den du är, tänk på som VERKLIGEN gör de.
Den som tycker du är fin även när du känner dig som fulast, den som inte bryr sig vare sig du är
smal, kort, lång eller tjock. Det är dom personerna man ska hålla fast vid.
